Sidor

En Julsaga – A Christmas Carol

En Julsaga – A Christmas Carol – av Charles Dickens.

Fakta

  • En Julsaga – originaltitel: A Christmas Carol – är en klassisk julsaga skriven av Charles Dickens (1812 – 1870).
  • Första versionen publicerades den 19 december 1843 när Charles Dickens var 31 år gammal.
  • En julsaga är en kortroman vilket innebär att den är längre än en novell men kortare än en roman.
  • A Christmas Carol är ett av Dickens mest berömda verk och förmodligen den julberättelse som är mest läst i hela världen (i Sverige är nog Sagan om Karl-Bertin Jonssons Julafton populärare).
  • Kortromanen består av följande delar:
    • Strof I. Marleys spöke.
    • Strof II. Den första av de tre andarna.
    • Strof III. Den andra av de tre andarna.
    • Strof IV. Den sista av de tre andarna.
    • Strof V. Slutet på julsagan.

Handling

En Julsaga handlar om den girige och otrevlige affärsmannen Ebenezer Scrooge.

Scrooge anser att det här med jul bara är strunt, beter sig illa mot allt och alla och är dessutom väldigt snål.

Han hemsöks av en vålnad som också råkar vara hans före detta affärspartner Marley. Spöket Marley talar om för Scrooge att han måste bättra sig för att slippa samma öde som Marley, dessutom påstår han att Scrooge kommer att besökas av tre andar.

Detta händelseförlopp leder såsmånigom till att Scrooge blir en snällare och bättre människa.

Början på En Julsaga

I svensk översättning

Början på En Julsaga av Charles Dickens i fri översättning av Axel Lindeberg.

Låt oss till att börja med slå fast att Marley var död och att det inte rådde någon som helst tvekan om detta faktum.

Dödsattesten var undertecknad av både prästen, begravningsentreprenören, kontoristen på begravningsbyrån och närmast sörjande, nämligen Scrooge.

Att Scrooge undertecknat dödsattesten innebar att det som stod på den var sant, för något annat än sanningen skulle han inte skriva under på.

Därmed var det klart – gamle Marley var lika död som en spik i en dörr!

Att jag säger ”lika död som en spik i en dörr” innebär inte att jag, som någon kanske får för sig, besitter speciell kunskap om att en dörrspik skulle vara mer död än andra föremål.

Nej, enligt min mening är en spik i en likkista en bättre liknelse, men jag tänker inte förhäva mig och påstå att våra förfäder hade fel när de kom fram till att en dörrspik är bästa föremålet att använda för att beteckna hur död någon som gått bort är.

Jag lyfter mina oheliga händer ifrån frågan. Hur skulle det gå med vårt land om jag, och därmed vem som helst, började ändra på sådan sedan generationer nogsamt inhämtad kunskap?

Tillåt mig därför att med eftertryck upprepa – Marley var död som en spik i en dörr!

Visste Scrooge att Marley var död? Självklart! Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Scrooge och Marley hade ju drivit sitt företag tillsammans i åratal, längre än de flesta normala människor kan minnas.

Scrooge var inte bara den som reglerade Marleys testamente, han var också Marleys enda arvinge, enda vän, och som sagt, den ende som sörjde Marleys bortgång.

Men sanningen att säga var inte ens Ebenezer Scrooge ledsnare över Marleys död än att han på själva begravningsdagen såg till att hedra den döde genom att slutföra en riktigt god affär.

Engelska originalet

Så här börjar En Julsaga av Charles Dickens på originalspråket engelska.

Marley was dead: to begin with. There is no doubt whatever about that. The register of his burial was signed by the clergyman, the clerk, the undertaker, and the chief mourner. Scrooge signed it: and Scrooge’s name was good upon ‘Change, for anything he chose to put his hand to. Old Marley was as dead as a door-nail.

Mind! I don’t mean to say that I know, of my own knowledge, what there is particularly dead about a door-nail. I might have been inclined, myself, to regard a coffin-nail as the deadest piece of ironmongery in the trade. But the wisdom of our ancestors is in the simile; and my unhallowed hands shall not disturb it, or the Country’s done for. You will therefore permit me to repeat, emphatically, that Marley was as dead as a door-nail.

Scrooge knew he was dead? Of course he did. How could it be otherwise? Scrooge and he were partners for I don’t know how many years. Scrooge was his sole executor, his sole administrator, his sole assign, his sole residuary legatee, his sole friend, and sole mourner. And even Scrooge was not so dreadfully cut up by the sad event, but that he was an excellent man of business on the very day of the funeral, and solemnised it with an undoubted bargain.