Sidor

Jag och jultomten – En julsaga

Jag och jultomten – En julsaga av Balder Stenkneck.

  • Jag och jultomten – En julsaga är en julsaga skriven av Balder Stenkneck.
  • Julsagan skickades 2003 in som bidrag till Östgöta Correspondentens (Correns) tävling för julsagor. Julsagan fick inget omnämnande i Corren.
  • 2013 läste Årets Julvärd, Doktor Christmas, in julsagan Jag och jultomten – En julsaga till Julkalendern 2013 som återfinns på Åretsjulkalender.se.

Här läser Doktor Christmas Jag och jultomten – En julsaga av Balder Stenkneck.

Text

Texten till julsagan Jag och jultomten – En julsaga av Balder Stenkneck. Publicerad med tillstånd.

En ny bekantskap

En kväll i slutet av oktober när jag var på väg hem efter jobbet, närmade sig plötsligt snabba steg bakifrån. En främmande röst med märklig brytning ropade:

– Ursäkta! Hallå!

Jag låtsades att jag inte hörde och ökade takten, främlingen gav sig inte.

– Ursäkta, min herre! Ursäkta!

En hand tog tag i min axel och jag vände mig irriterat om. Där stod en sorglig gubbe med trasiga kläder. En unken doft spreds omkring honom och jag rynkade på näsan i avsmak.

Men så hände något märkligt, min sinnesstämning förändrades och jag överväldigades av sympati. Gubben tog åter till orda:

– Vi vill gärna följa med er!

Jag höjde förvånat ögonbrynen men svarade vänligt:

– Vet du vart jag är på väg?

Gubben log ett tandlöst leende.

– Visst vet vi det. Ni är på väg dit vi alla är på väg.

Han såg nöjt på mig.

– Det har du förstås rätt i på sätt och vis, sa jag.

Plötsligt ryckte gubben till och tappade balansen. Jag grabbade tag i honom. Gubben såg mig lugnt i ögonen och kraxade:

– Då slår vi alltså följe!
– Visst, varför inte, sa jag, släppte taget och torkade av handflatorna mot byxorna.

Gubben stoppade två fingrar i munnen och visslade. En stor, undernärd hund lösgjorde sig ur skuggorna och kom lufsande.

Väl hemma tappade jag upp ett hett bad. Gubben hoppade i och tre vattenbyten och två tvålar senare var han så gott som luktfri. Han fick låna en träningsoverall. Den hängde som en säck på honom.

– Är ni hungriga? frågade jag.
– Som vargar! svarade gubben och klappade sig på magen.

Men så gäspade han stort och sa:

– Innan vi äter måste vi sova!

Han lade sig på soffan och somnade omedelbart. Hunden la sig på golvet med huvudet placerat på gubbens fötter. Även jag gick till sängs.

Tissel och tassel

Jag vaknade. Det var strax efter midnatt. Lägenheten genljöd av tissel och tassel.

Vad var detta?

Välbekanta dofter fyllde mina näsborrar och jag klev upp. I köket slog en vägg av fuktig värme mot mig. Överallt fladdrade tända ljus, grytor stod och puttrade och bordet var täckt av fat fyllda med mat.

Gubben stod vid spisen och rörde om och hunden satt och tiggde.

Jag fick inte ur mig ett ord och gick ut i vardagsrummet. Där satt små figurer och pysslade, täljde, vek och slog in. Paket stod staplade mot väggarna och mitt på golvet höll en farkost på att ta form. Plötsligt röt gubben:

– M-a-a-a-t!

Figurerna släppte vad de hade för händerna, skyndade ut i köket och kastade sig över faten.

Där fanns gröt och köttbullar – prinskorv, julskinka, sill och potatis – fylld kalkon, janssonsfrestelse och fläskkorv – julmust, julöl och såser av alla de slag – lussekatter, pepparkakor och mandelmusslor med sylt och grädde. Och mycket, mycket mer.

Jag var vrålhungrig och trots att jag inte är speciellt förtjust i julmat proppade jag i mig så mycket jag kunde. Gubben hejade på:

– Det är bra! Se till att äta ordentligt nu! Det får alltid plats mer än man tror!

Själv åt han inget, men så fort ett fat var tömt ställde han fram ett nytt. När klockan slog tre var jag proppmätt och fullständigt utmattad. Jag stöp i säng.

Jag vaknade av hunger prick tjugofyra noll noll. Gubben stod i köket och i vardagsrummet var det verkstad. På gubbens befallning satte vi oss till bords och åt som om våra liv stod på spel. Faten länsades.

Proceduren fortsatte natt efter natt och jag tappade snart greppet om tiden. Jag blev tjockare och tjockare.

Förvandlingen

En natt blev jag väckt av gubben. Han hjälpte mig att ta på en röd dräkt och förde mig fram till hallspegeln. Jag fick en chock. Jag var vithårig och såg mycket äldre ut. Mina ögonbryn var buskiga, min mage jättestor och hakan pryddes av ett yvigt skägg.

När chocken lagt sig fylldes jag av lycka. Jag kunde inte hejda mig. Det bubblade i magen och ut kom ett bullrande skratt.

– HO, HO, HO, HO!

Min röst gick inte att känna igen. Vilken glädje! Så här hade jag inte känt på åratal. Gubben stod och mös i ett hörn och mumlade:

– Perfekt! Helt perfekt!

Han föste ut mig i vardagsrummet. Farkosten var färdig. När jag såg den ståtliga ren som var fastspänd framför, dök vaga minnesbilder av en undernärd hund upp.

Jag klev upp i släden och pressade ner min stora kropp bland oräkneliga paket. Gubben klappade ömt renen och viskade något i dess öra. Renen tog sats.

Vi flög ut ur lägenheten upp mot himlen. Bostadsområdet försvann under oss, vinden slet i skägget och snöflingor dansade mot ansiktet. Det var fantastiskt!

Jag började skratta. Och hur jag än försökte kunde jag inte sluta. Med glädjetårar rinnande ner för kinderna ropade jag:

-Hoppla Rudolf! Hoppla!

Och i mitt huvud hörde jag ekot av gubbens ord:

-Perfekt! Helt perfekt!

God Jul!