Sidor

Kapitel 10 – Jack Förevigt Den Tredje

Kapitel 10: Jack Förevigt Den Tredje – Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 36

Träden reste sig som en mur mot natthimlen runt Max och Måns och grenarna fortsatte att vika undan så att stigen avtäcktes en bit i taget. Bakom ryggen slöt sig träden åter samman och de fick känslan av att skogen inte skulle släppa fram dem om de ville vända tillbaka, men det ville de som tur var inte.

– Vi borde varit framme för länge sen, sa Max.

Måns gäspade stort:

– Vi får visst aldrig gå och lägga oss.

När han sagt detta gick ett sus igenom skogen, det lät som om träden viskade och i vinden hördes en kvinnoröst:

– Är ni trötta små vänner? Behöver ni sova? Jag hjälper gärna till! Lägg er ner så ska jag bädda in er i de skönaste mossor och lavar. Tala bara om när ni vill vakna, så väcker jag er när det är dags.

Måns sträckte på armarna, gäspade igen och sa:

– Det låter skönt, men vi är på väg till en stuga där vi ska sova i natt.

– Inte behövs någon stuga, viskade rösten mjukt och började sjunga en vaggvisa.

Sov mina små vänner, här får ni det skönt,
jag ska bädda in er i mossor, blad och grönt.
När ni vaknar är ni pigga och kan fortsätta er färd,
fyllda utav kraft ska ni rädda våran värld

Max klappade allt vad han kunde i händerna och avbröt sången, sedan sa han med bestämd röst:

– Vi vill inte sova, men du får gärna hjälpa oss till stugan!

Det blev tyst i skogen, så hördes en djup suck.

– Då kan jag inte hjälpa er. Jag ger bort sömn, den skönaste som finns, man sover bättre än man någonsin gjort och får själv bestämma hur länge.

Sida 37

Andetag susade genom skogen, rösten fortsatte:

– På sista tiden har det visserligen gått lite snett ibland, men det är inte mitt fel, inte Fröken Skönhetssömns fel.

Rösten tystnade och viskningarna från träden dog bort.

– Konstigt, sa Måns.

– Du gäspade och pratade om att sova, sa Max, och eftersom vi är i Omtänksamma Skogen…

Han tystnade.

– …men det kändes som hon ville tvinga oss att sova, fortsatte han.

– Tur att du avbröt henne, sa Måns.

– Hörde du vad hon sjöng? frågade Max.

Han väntade inte på svaret.

– Hon sjöng ”Fyllda utav kraft ska ni rädda våran värld”.

– Det låter inte riktigt klokt, sa Måns.

– Tänk om det är sant, sa Max.

– Vad menar du? frågade Måns.

– Att vi är här för att rädda den här världen, svarade Max och fortsatte:

– Jag önskar att Gamle Sparken hunnit berätta om profetian.

De fortsatte vandringen och hoppades att Omtänksamma Skogen skulle leda dem fram till stugan och Vingklippe.

Plötsligt hördes ett nytt ljud som inte passade in.

Rosslingar.

En stor hög med multnade löv och mossa låg på marken. Ansträngda, ihåliga andetag letade sig ut inifrån högen. Max höjde ena pekfingret till munnen. Måns nickade och de smög förbi, men så tog nyfikenheten över, de ryckte på axlarna, gick tillbaka och började gräva i högen, först försiktigt men snart allt ivrigare. En stund senare hade de grävt fram en stor trälåda.

– Ser du vad det är? frågade Max.

Måns skakade på huvudet.

– En likkista!

Sida 38

Bröderna gick ett varv och inspekterade kistan samtidigt som rosslingarna tilltog. En hostattack så fruktansvärd att locket började vibrera fick Max att ta ett steg tillbaka. Måns tog istället ett steg fram, knackade på locket och frågade:

– Är det någon hemma?

Det blev knäpptyst.

– Är det nån där? upprepade Måns.

Fortfarande inget svar. Max stod med läderpungen i handen, beredd på det värsta.
Något rafsade på insidan och en hes och ynklig stämma ropade:

– Hjälp!

Max och Måns stod blickstilla.

– Kan du hjälpa mig? fortsatte rösten så lågt att det var svårt att höra.

– Var försiktig, viskade Max.

– Vad vill du? frågade Måns.

– Ta av locket och jag är dig evigt tacksam. Och då menar jag evigt!

Nu var det lite mer kraft i orden som kom inifrån trälådan.

– Klarar du inte det själv? frågade Måns.

– Jag är svag, har inga krafter kvar, mumlade rösten.

– Vänta lite, sa Måns.

Han gick bort till Max för att diskutera hur de skulle göra. Någon som var så svag kunde knappast vara farlig och i bästa fall kunde de få hjälp att hitta till stugan. De bestämde sig för att hjälpa till.

De sköt undan locket tjugo centimeter och fick se ett par svarta skor. Varelsens tånaglar hade vuxit sig så långa att de trängt igenom skolädret och ringlade sig in i varandra. Det var ingen vacker syn. Från kistans andra ände hördes en röst som sa:

– Äntligen! Luft!

Orden följdes av en ny hostattack.

– Vi får skjuta locket åt andra hållet, sa Max.

Sida 39

När öppningen befann sig i andra änden av kistan fick de se en varelse med ett blekt ansikte inramat av långt kolsvart hår, hårstråna försvann in under locket där de trasslade in sig med ett lika svart skägg. Läpparna var ljusblå och genom håret stack ett par åsneöron fram. Näsan var krokig som en gammal rot och ur näsborrarna stack det ut stora hårruskor, men det som fångade brödernas uppmärksamhet var huggtänder så långa att de banade väg en bit ner genom skägget. Ett par uttorkade ögon stirrade misstroget tillbaka på dem, men så spred sig ett försiktigt leende på de blå läpparna och varelsen sa med darrande röst:

– Hjälp mig upp är ni snälla.

Max och Måns stod stumma av häpnad, de hade ännu en gång svårt att tro sina ögon.

– Ni har väl ingen spetsad påle med er? frågade varelsen med skräck i blicken och fortsatte:

– Äsch, varför sa jag så!

Varelsen skakade på huvudet åt sig själv. Max tog mod till sig och frågade:

– Är du en vampyr?

– Nej! Eller. Äsch. Jo, jag är vampyr. Jag heter Jack Förevigt Den Tredje.

– Har du legat här länge, undrade Max.

– Usch ja, sa Jack.

– Varför då? frågade Måns.

Jack suckade djupt och svarade:

– Allt är det elaka barnets fel.

Han slickade sig om sina torra läppar, spärrade upp ögonen och utbrast förskräckt:

– Ni ser ut att vara barn!

Max och Måns himlade med ögonen åt varandra.

– Såklart vi är, sa Måns.

– Ni är väl inte elaka? frågade Jack.

– Inte särskilt, svarade Max, men kom på att det kanske var bra om Jack inte var helt säker på den saken, och sa:

– Men vi är inte alltid snälla.

– Usch, nu blev jag nervös, sa Jack.

– Fast om du är snäll mot oss, lovar vi att vara snälla mot dig, sa Max.

– Jag lovar inget! ropade Måns en bit bort.

Sida 40

Han hade tröttnat på pratet och börjat gå varv efter varv runt kistan.

– Varför är du rädd för barn? ropade han andfått samtidigt som han passerade Jacks huvud. Han väntade inte på svaret utan fortsatte gå och ropade ”Fem!”, vilket betydde att han gått fem varv.

Jack tog ett djupt rosslande andetag och svarade:

– Jag är egentligen bara rädd för ett barn, fast det är nog vuxet nu, det var väldigt länge sedan jag träffade det.

– Vad var det som hände? frågade Max.

Jack suckade och svarade:

– Det har jag ingen lust att berätta.

Han knep ihop läpparna allt vad han kunde, men tyst blev han inte, istället hördes ett mummel ifrån den stängda munnen, så orkade han inte stå emot längre, läpparna skildes åt av en osynlig kraft och han utbrast:

– Men jag kan inte låta bli, för jag är mot min vilja tvingad att alltid säga sanningen!

Jack Förevigt Den Tredje såg förtvivlat på bröderna och fortsatte:

– Ja, jag är vampyr och som ni kanske vet behöver vampyrer blod. Det tog jag från ensamma vandrare jag stötte på ute i skogen. Jag sög aldrig mer blod ur dem än att de överlevde, däremot blev de flesta tokiga och glömde vad som hänt. De som kom ihåg mig trodde ingen på, för vem tror på vampyrer nu för tiden.

Jack hostade till, tog ett djupt andetag och fortsatte:

– Allt jag behövde göra för att få tag på blod var att ljuga, och det var jag bra på. Jag sa att det var nyttigt, att de skulle må bättre, leva längre och bli rika. Bäst fungerade det att påstå att de skulle bli yngre och vackrare. Alla trodde på mig.

Jack slöt ögonen och tystnade, en antydan till ett leende trädde fram på hans blåaktiga läppar, men så spärrade han upp ögonen och utbrast:

– Men så träffade jag det elaka barnet!

Max stod blickstilla och lyssnade uppmärksamt. Måns som just skulle påbörja varv tjugotre stannade tvärt och glömde att ropa hur många varv han gått.

Sida 41

Jack fortsatte:

– Det var en helt vanlig kväll när jag stötte på ett barn på min promenad genom skogen. Som alla vet är barn inget för vampyrer eftersom blodet är alldeles för sött, dessutom var jag inte hungrig för jag hade precis fått ett skrovmål av en gammal gubbe som var övertygad om att han skulle bli ung och vacker.

Jack tappade tråden och mumlade för sig själv:

– Åh, tänk om jag vetat att det skulle bli min sista riktiga måltid på åratal.

Sedan fortsatte han:

– Hur som helst, barnet stirrade på mig, vilket jag tyckte var konstigt eftersom barn brukar titta åt andra hållet och skynda på lite extra när de möter mig. Jag har fått för mig att de tycker jag ser lite läskig ut, men jag har aldrig förstått varför.

De sista orden fick Max och Måns att himla med ögonen åt varandra igen, Jack såg det och undrade:

– Har jag missat något?

– Du ser jätteläskigt ut! sa bröderna i kör.

– Jasså, jaha, men jag brukar inte se ut riktigt så här, sa Jack buttert, men så fortsatte han berättelsen:

– Till min förvåning började barnet att prata med mig. Jag svarade vänligt, även om jag ljög precis som vanligt, men när jag skulle gå vidare spände barnet ögonen i mig och uttalade en ramsa jag inte förstod ett ord av. Det svartnade för ögonen och jag satte mig på marken med en duns. Barnet skrattade rått åt mig, drog mig i håret så hårt att det lossnade en stor tuss, stoppade tussen i fickan och gick visslande därifrån.

Jag mådde jättekonstigt och satt kvar på marken ända till gryningen, sedan gick det flera dagar innan jag blev hungrig. Till slut var jag ändå tvungen att få tag på blod och då kom den riktiga chocken, för till alla jag mötte sa jag mitt riktiga namn, att jag var vampyr och att jag tänkte suga blodet ur dem. Jag berättade också att de förmodligen skulle bli tokiga av det. De flydde förstås så fort de kunde. Jag insåg att jag inte kunde ljuga längre och att det berodde på barnet, jag hade drabbats av en förbannelse.

Sida 42

Jag vandrade omkring i skogen och blev allt svagare, till slut kom jag fram till Omtänksamma Skogen och tyvärr bestämde jag mig för att gå in i den. Jag irrade runt utan mål och var så utmattad att det kändes som jag kunde lägga mig ner och sova på fläcken. Jag ställde mig på knä, hötte med knutna nävar mot himlen och ropade de ord jag sedan dess ångrat:

”Jag är så trött att jag skulle kunna sova i tusen år!”

Så fort jag uttalat orden hördes viskningar i skogen. En kvinnoröst smekte mina öron och sa att jag kunde få sova den skönaste sömn, nedbäddad ibland mossor och löv. Det var det bästa erbjudande jag fått på länge, så jag tackade ja.

Vips hamnade jag i den här kistan och somnade som en stock, men nu är det många år sedan jag vaknade. Jag vet inte vad som gick snett och jag blir svagare och svagare för varje dag. Jag kan inte ta mig ur kistan och jag kan inte dö. Den usla luften har plågat mina lungor dag ut och dag in, och på natten med förstås, och nu kom ni.

Jack Förevigt Den Tredje tystnade utmattad, han hostade till och en stor slemklump for upp i luften och landade på kistlocket.

– Vad äckligt! utbrast Måns.

Jack För Evigt Den Tredje fortsatte med en suck:

– Nu får ni vara så snälla att antingen hjälpa mig upp eller köra en träpåle genom mitt stackars hjärta, och får jag välja föredrar jag det första alternativet.

– Du skulle gjort som oss och tackat nej till Fröken Skönhetssömns erbjudande, sa Max.

– Där hade ni bättre förstånd än jag, sa Jack.

– Just det! sa Måns glatt.

– Men snälla, vädjade Jack, kan ni inte tänka er att lyfta bort locket och hjälpa mig upp?

– Bara om du lovar att låta bli vårt blod, sa Max.

– En liten slurk kan jag väl få? sa Jack förhoppningsfullt.

– Aldrig i livet! sa Max strängt. Vi vet inte hur det påverkar oss. Dessutom sa du ju att barns blod är för sött för vampyrer.

– Det är det, sa Jack, men i nödfall kan det gå an. Men jag lovar och svär att låta bli och ljuga kan jag inte längre så ni kan vara lugna!

– Vad tror du Måns, kan vi lita på honom?

– Vet inte, men vi får chansa.

Max kliade sig i huvudet och såg fundersam ut. Till slut sa han:

– Okej, vi gör det.

Sida 43

De sköt på allt vad de orkade, locket gnisslade mot kistan och med en duns slog det i marken så att dammet yrde. Jack hostade och viftade med armarna, med resultatet att dammet yrde ännu mer. Han satte sig mödosamt upp och såg sig omkring. Ögonen lyste i det bleka ansiktet. Tårar rann ner för kinderna och bildade små rännilar i dammet som fångats upp av huden. Han slöt ögonen, svalde hårt ett par gånger och utbrast:

– Åh, du store åsnemamma! Vad det snurrar!

Han föll tillbaka ner i kistan och slog huvudet i kistbotten.

– Aj! sa Måns och knep ihop ögonen.

– Behöver du hjälp Jack? frågade Max.

Till svar hördes ett par rejäla nysningar. De tittade ner på Jack och synade honom från topp till tå. Han var dammig men också delvis täckt av något som liknade bomull. Måns petade på luddet och i samma ögonblick skallrade det till i kistan. Han drog blixtsnabbt åt sig handen och en lång klibbig tråd bildades mellan fingret och Jack.

– Försiktigt! sa Max.

Jack, som inte öppnat ögonen ännu, stönade till. Måns petade ännu en gång på Jack och luddet. Det skallrade till igen och en knytnävsstor varelse dök upp från ingenstans.

– En spindel! Akta Måns! ropade Max.

Måns drog kvickt tillbaka handen.

Varelsen såg ut som en blandning mellan en spindel och en skorpion med en svans som en skallerorm och klor som en hummer. Den skallrade med svansen, gjorde utfall med klorna och väste.

– Så ja, lugna ner dig nu Palle. Det här är mina vänner förstår du.

Jack klappade djuret över dess ludna rygg, grep sedan försiktigt tag om det och stoppade ner det i en av sina fickor.

– Ingen fara, sa han. Han ser visserligen förskräcklig ut, men är inte det minsta farlig. Det enda han kan ställa till med är magknip.

Jack tog loss en stor bit av luddet och räckte bröderna. Måns tog en tugga och sken upp.

– Sockervadd!

Max såg misstänksam ut men kunde inte hålla sig utan smakade.

– Det är ju gott! utbrast han förvånat.

Sida 44

Bröderna tog var sin näve av sockervadden. Det skallrade och väste från Jacks ficka.

– En gång i tiden var Palle en vanlig hund men när han nafsade det elaka barnet i byxbenet råkade han illa ut. Sedan dess är han gjord av godis, klorna är av lakrits och huvudet av choklad.

Jack tog fram Palle igen och bröt av klorna.

– Här, smaka!

Max och Måns tittade skeptiskt på Jack men innan de hunnit säga något hade nya klor vuxit ut. De tog var sin klo och minsann, de smakade lakrits precis som Jack sagt.

Så var det dags. Max och Måns ställde sig på var sin sida av kistan, tog tag i Jacks armar och hjälpte honom ur. Vampyren stödde sig mot trälådan och försökte hålla sig på fötter samtidigt som bröderna åt sig mätta på sockervadd.

– Jag skulle verkligen behöva lite blod. Ett par droppar räcker för att få mitt huvud att sluta snurra.

Jack såg på bröderna med bedjande ögon. Han tog fram en nål och fortsatte:

– Det räcker med ett stick i fingret och ett par droppar på en näsduk som jag kan suga på.

– Glöm det! sa Max.

– Du har lovat! sa Måns.

– Okej, okej. Då får ni hjälpa mig.

Jack bankade på kistan och ett obehagligt klapprande hördes inifrån.

– Hör ni? sa han.

Måns och Max nickade.

– Kackerlackor! De har stört min sömn i åratal så det är väl inte mer än rätt. Men ni får hjälpa mig att fånga dem. De är för snabba för mig.

– Jag gör det sa Måns, och var halvvägs ner i kistan innan Max hunnit reagera.

Sida 45

Det bökades och stökades där inne.

– Jag har en! skrek Måns.

Han tittade upp över kanten och sträckte ut sina kupade händer.

– Ge mig den, sa Jack barskt. Tack snälla! lade han till med mjukare röst.

Max släppte ner fångsten i Jacks händer och innan kackerlackan hunnit smita iväg hade vampyren stoppat den i munnen och börjat tugga. Det krasade mellan tänderna och Jack såg nöjd ut.

– Det var godare än jag trodde.

Måns lyckades fånga två till som Jack satte i sig.

Vampyren började förvandlas. Tånaglarna krympte och försvann tillbaka in i skorna, samma sak hände med fingernaglarna, håret och skägget. Huggtänderna blev en decimeter kortare.

– Så där ja, sa Jack. Nu känns det bättre.

– Vi måste hitta Vingklippe och stugan, sa Max.

– Vi är trots allt i Omtänksamma Skogen, sa Jack. Den borde hjälpa oss.

– Då skulle vi inte ha hamnat här till att börja med, sa Max.

– Det kanske finns ett syfte med att vi har träffats, sa Jack.

– Vad skulle det vara? undrade Max.

– Ingen aning, sa Jack fundersamt.