Kapitel 11 - Oväntad hjälp

Kapitel 11: Oväntad hjälp – Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 46

Det började susa i Omtänksamma Skogen och vinden fick träden att sjunga en sång.

Han kommer, han kommer.
Var inte rädda små barn, snart är Stig här.
Han är på väg och han ska hjälpa er på er färd.

Det prasslade och rasslade, träd vek undan, grenar böjdes och högljudd sång kom allt närmare.

– Vilket oljud! stönade Måns.

– Låter som opera, konstaterade Jack torrt.

Med ett brak kom en figur farande ut mellan trädtopparna, slog en dubbel volt i luften och landade på fötterna utan att vingla. Figuren sträckte ut armarna i luften så att det såg ut som om han ville ta dem allihop i sin famn, och sjöng för full hals:

– H-ä-ä-ä-r h-a-a-r ni mig! Ursäkta att jag är s-e-e-e-n! Jag avbröt mitt uppdrag och tog ett nytt, när jag hörde att Omtänksamma Skogen er ej lytt. Ej lytt! Ej lytt!

– Sluta, jag får ont i öronen! ropade Måns.

– Be mig inte att sluta, utan börja! Jag vill börja! Ha, ha, ha!

Den glade sångaren sjöng så att det skorrade i öronen och till och med Omtänksamma Skogen knakade och vred sig av obehag. Figuren kunde inte stå still utan började göra handvolter framför dem samtidigt som han fortsatte att sjunga för allt vad han var värd:

– Mitt namn är Stig Finnare och jag är en vinnare! Ja, jag är en vinnare!

Han gjorde en sista volt och landade på ett ben, tystnade och såg nyfiket på dem. Framför dem stod en rund liten gubbe som påminde om ett träd, eller kanske snarare en buske.

– Ni får ursäkta min högljudda entré, sa han med teatralisk röst. Det är enda sättet att kommunicera med skogen. Inte för att jag provat något annat sätt förstås – det är ju så fantastiskt roligt att sjunga!

Han skrattade till och brast åter ut i sång:

– Jag är här till er tjänst! Ni behöver hjälp, och jag är här, jag är här, jag är h-ä-ä-ä-r!

Sida 47

Stig Finnare var på väg att hetsa upp sig igen så Max avbröt honom genom att ställa en fråga:

– Kan du hjälpa oss att hitta till stugan där Vingklippe väntar?

– Jag skulle hjälpt er för länge sen, svarade Stig, men skogen är full av vilsna varelser.

Han kunde inte hålla sig och tog åter ton:

– Skogen har fått spatt och jag fattar inte ett skvatt, inte ett skvatt! Men nu är jag här! Och jag är glad, inte sur och tvär! Nej, inte sur och t-v-ä-ä-ä-r!

– Måste du sjunga hela tiden? undrade Måns.

– Och måste du rimma, mumlade Jack grinigt, men så tyst att ingen hörde.

Stig svarade Måns med mer sång:

– Det är mitt kall, min uppgift och mitt liv! Men kom nu vänner så ska jag hjälpa er dit ni ska, det ska jag göra och jag ska göra det bra. Följ mig, så ska ni få se, att ett och tu och tre, är ni på plats. Kom så tar vi sats!

Stig föste Max, Måns och Jack mot träden och vips var de uppe i luften bland grenarna. Träden slängde dem mellan sig och de kastades framåt i luften likt badbollar på en strand.

– Åh, du käre moder blodsugare! utbrast Jack. Det här kan aldrig sluta väl!

Måns och Max tjöt av skratt, det var som att åka berg och dalbana och bli kittlad på samma gång.

För att få skogen att göra som han ville fortsatte Stig Finnare att sjunga sin sång med hög och klar stämma:

*“Fös oss framåt nu kumpaner så att vi kommer dit vi vill.
Jag och mina nya kamrater vill inte sitta still.
Inte sitta still, nej, inte sitta still!”
*

Med hjälp av Stigs sång flög de i full fart fram över Omtänksamma Skogens trädtoppar i riktning mot en strimma rök som sträckte sig mot himlen långt där borta.

– Ser du Måns, tjöt Max.

– Ja, svarade Måns.

– Vad säger ni? hojtade Jack.

– Är det Vingklippe tror du? undrade Måns.

Sida 48

– Var då? frågade Jack.

– Hoppas det! svarade Max.

– Men var? undrade Jack ilsket.

Vampyren mådde illa och blev allt mer irriterad ju längre färden pågick.

Innan bröderna hunnit svara Jack slängdes de ut ur Omtänksamma Skogen, slog var sin dubbel volt och landade på fötterna mitt i en glänta framför ett litet hus.

Stig sjöng:

– Då är vi framme, färden var lång, men än en gång till vacker sång! Nu måste jag genast vidare och rädda vilsna vandrare. Rädda vilsna vandrare till vettigt väderstreck. Till vettigt väderstreck! J-a-a-a-a-a, till vettigt väderstreck!

Med dessa ord tog Stig ett skutt och försvann sjungande tillbaka upp bland trädkronorna. Sången dämpades av löven och lät snabbt allt avlägsnare, för att till slut inte höras alls. Operaföreställningen var över för den här gången.

– Tack ska du ha Stig! ropade Max efter honom.

– Ja, tack ska du ha Stickan, mumlade Jack surt och la till:

– Men var var du när jag behövde dig…

– Synd att han var tvungen att sjunga hela tiden, sa Måns.

– Vad sa du? undrade Jack.

– Jo, jag sa att..

– Vänta lite, sa Jack.

Han hade stoppat sockervadd i öronen för att dämpa Stigs högljudda sång och nu behövde han få ut den för att höra normalt igen. När Max och Måns såg hur Jack stod där och grävde i öronen kunde de inte låta bli att börja skratta. Jack blängde surt på dem.

– Vad skrattar ni åt? sa han vresigt. Vad är det som är så roligt?

Han höll huvudet på sned och grävde allt vad han kunde i ena örat, samtidigt började det rinna ur det andra, så att det såg ut som om han tryckte sockervadd genom huvudet.

Skrattet fortsatte att bubbla i bröderna.

– Sluta! Jag är trött! sa Jack grinigt.

Men det gick inte, bröderna skrattade och skrattade och märkte inte att månljuset plötsligt försvann och en stor skugga föll över dem. Det var Vingklippe som kom flygande och landade bredvid dem med en duns. Gapskrattet övergick i fnitter och Jack tittade upp med bister min.

Sida 49

– Där är ni ju, sa Vingklippe. Jag har letat och letat men det går inte att se ett skvatt från luften, träden i Omtänksamma Skogen sluter tätt som en matta.

– Vi kom fram… ha, ha, ha… till… hi, hi, hi… slut, sa Max.

– Omtänksamma Skogen var snäll nog att skicka dem till mig, jag är mycket tacksam och glad för att de hjälpte mig, sa Jack, som lät jättesur.

– Och vem är du då? undrade Vingklippe.

– Jack Förevigt Den Tredje, svarade Jack.

– Vampyren! Lever du fortfarande? utbrast Vingklippe förvånat.

Jack slog ut med händerna och sa:

– Jag står på benen i alla fall.

– Är du fortfarande tvungen att tala sanning? undrade Vingklippe.

– Ja, tyvärr, suckade Jack, varpå Vingklippe frågade:

– Och du har lovat att hålla huggtänderna i styr?

– Jag lovar och jag svär, lika sant som jag är sur och tvär.

Jack tog sig för munnen och utbrast:

– Usch, nu har jag börja rimma också!

Han var trött på allt lovande, rimmande och sjungande och skulle ge vad som helst för att få i sig lite riktigt blod. Han var trots allt vampyr och behövde ny kraft, men han misstänkte att det skulle dröja länge innan denna önskan kunde uppfyllas.