Sidor

Kapitel 13 – Den Elakes väntan – Del I

Sidinnehåll

Kapitel 13: Den Elakes väntan – Del I. Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 55

Den Elake tittade på klockan, vad sakta tiden gick! Han kunde inte sova och vandrade rastlöst omkring i Svarta Slottet. Varför kom inte Prins Jägare med barnen? Det var länge sedan han själv var liten, men en sak hade han lika svårt för nu som då – att vänta. Usch, vad det var tråkigt!

Först hade han anlitat Storfule för att föra barnen till Svarta Slottet, men trollet hade misslyckats och själv blivit tillfångataget. Då hade Den Elake skickat bud efter Prins Jägare.

Förr i tiden var han och prinsen bästa kompisar. Nu avskydde de varandra. Trots det hade han bett prinsen om hjälp. Prins Jägare hade förstås vägrat, men ändrade sig när han hörde talas om belöningen.

Den Elake hade nämligen något prinsen ville ha. Något han vunnit av prinsen när de spelat kort. Den Elake hade fuskat, vilket Prins Jägare misstänkt men aldrig kunnat bevisa, därför var de ovänner.

Nu var det flera dagar sedan prinsen red iväg på sin hingst. Var människobarnen verkligen så svåra att hitta?

Det var som om Den Elake själv drabbats av en förbannelse. Han kunde inte längre lämna slottet och bara tanken på att gå ut i trädgården gjorde honom yr och illamående.

Han tänkte på söndagsutflykterna och hur härligt det varit att kasta förbannelser omkring sig – vad rädda alla varit för honom!

Nu var det ombytta roller, för när portarna till slottets slogs upp blev han skräckslagen och sprang och gömde sig nere i källaren.

Den Elake var övertygad om att allt var människobarnens och den löjliga profetians fel. Han kände hur ilskan bubblade i kroppen, för att lugna ner sig tänkte han tillbaka på sina första förbannelser.

Sida 56

Den första Den Elake förtrollat var Jultomtens lillebror Nilsur som han förvandlat till en trampbil. Han hade inte uttalat orden i förbannelsen rätt och därför kunde Nilsur byta skepnad.

Den Elake hade med egna ögon sett hur Nilsur förvandlat sig till en sparkstötting. Men sitt gamla jag skulle Nilsur aldrig bli igen, det var Den Elake säker på.

Den andra förbannelsen han kom att tänka på var när han förtrollat det berömda bröllopsparet. Den Elake hade blivit så besviken över att inte ha blivit bjuden på bröllopet att han smugit in i kyrkan och förbannat deras kärlek.

Den förbannelsen var han extra stolt över, för den var lång och svår att uttala och han hade varit jättenervös eftersom kyrkan var full med folk. Ändå hade det blivit helt rätt och så vitt han visste irrade det olyckliga paret fortfarande omkring ute på Vidsträckta Isen.

Sist men inte minst kom han att tänka på vampyren. Den Elake hade precis lärt sig sanningsförbannelsen när han stötte på den gamle blodsugaren på en promenad ute i skogen. Han hade stirrat vampyren i ögonen och utan att blinka uttalat ramsan som för alltid tvingade mottagaren att tala sanning.

Även det var ett fint minne, men kändes lite konstigt för han hade stoppat vampyren från att suga blod ur folk, och därmed räddat många från att bli tokiga. En lite för snäll förbannelse tyckte han, men man kan inte lyckas med allt och nu kände han sig gladare.

Den Elake stoppade handen i fickan, hårtussen låg där den skulle. Den hade varit hans lyckomaskot i alla år, men verkade inte fungera längre för nu för tiden hade han mest otur.

Åh, när han äntligen hade människobarnen i sin hand! Då skulle allt bli bra igen!

Den Elake hämta en tjock bok utan bilder, satte sig i Svarta Slottets bekvämaste fåtölj och började läsa boken baklänges. Han hoppades att den skulle vara så tråkigt att han somnade. Allt han önskade var att slippa tänka på hur fruktansvärt sakta tiden gick.

Den Elake avskydde verkligen att vänta.