Sidor

Kapitel 16 – Väktarna av Den Enda Vägen

Kapitel 16: Väktarna av Den Enda Vägen. Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 63

De hade inte gått mer än ett par hundra meter när två stora stenblock spärrade vägen.

– Oj då, sa Jack, hur ska vi komma förbi här?

– Vi får väl gå ut i skogen, sa Max och hoppade över diket.

Men det gick inte, träden slöt sig samman och blev till en ogenomtränglig mur.

– Vad konstigt! sa Måns.

Han pekade på det ena stenblocket.

– Titta!

Den ena stenbumlingen rörde på sig och en främmande röst ropade:

– Halt! Vem där?

Det var inga stenblock. Istället satte sig två jättestora gubbar upp och tittade yrvaket omkring sig. När de fick syn på vandrarna brast de i skratt.

– Ho, ho, ho! bullrade den ene.

– Hö, hö, hö! skrockade den andre.

Och sedan tjöt de i kör:

– Nu blir det mat!

Måns, Max och Jack backade förskräckt. Gubbarna reste sig mödosamt upp och med böjda knän stampade de så hårt i marken att den vibrerade. De var minst lika långa som trollen, men där slutade likheterna, för gubbarna var ofantligt mycket tjockare, så tjocka att det var omöjligt att ta sig förbi dem.

Förutom de lakan de virat runt höfterna var de nakna och det såg ut som om de bar blöjor. Den ena hade en jättelik näsring av guld och den andre hade en av silver. Båda hade svart långt hår uppsatt i tofs mitt på huvudet.

– Välkomna till Väktarna av Den Enda Vägen, sa den ene.

– Det är vi som är Sumobrottarbröderna, sa den andre.

– Jag heter Tjock, sa den ene.

– Och mitt namn är Smock, sa den andre.

– Och vi är jättehungriga! tjöt de upphetsat.

Så lugnade de ner sig.

Sida 64

– Men ni behöver inte vara oroliga, sa Tjock. Vi tänker inte äta upp er.

– Just det, sa Smock, men vill ni komma förbi måste ni mata oss tills vi är mätta.

För att understryka allvaret i dessa ord stampade de i marken så hårt att flera granar längs vägen tappade det mesta av sina barr.

– Era ansiktsuttryck avslöjar att ni vet var det finns tårtor och semlor, sa Tjock och såg belåten ut.

– Fast du, sa Smock och hötte med sitt feta pekfinger mot Jack, har inte ätit en enda liten gräddklick. Du vågar väl
inte påstå att du tänker på vikten!?

– Nä, sa Jack försiktigt och backade ett par steg till.

– Ha, ha, ha! Titta så blek han blev, sa Tjock.

– Vi driver bara med dig, sa Smock. Är det några som tänker på vikten är det vi, Sumobrottarbröderna, världens fetaste sumobrottare!

– Och fetare ska vi bli, sa Tjock, så stick i väg och hämta tårtor till oss!

De stampade i marken och Max, Måns och Jack sprang allt vad de kunde tillbaka till Tårtgläntan.

En stund senare kom de bärande på så många tårtor de kunnat få med sig.

– Tio tårtor! ropade Tjock.

– Fem härliga tårtor var! utbrast Smock.

Det tog inte lång stund förrän de ätit upp.

– Hämta mer! befallde Tjock.

– Jag är hungrig! tjöt Smock.

De hämtade en omgång till och fick dessutom med sig några semlor.

– Det är bra! tjöt Tjock.

– Jättebra! röt Smock.

– Men mer ska vi ha! ropade de så högt att hatten blåste av Jack.

De glufsade i sig även detta lass samtidigt som Max, Måns och Jack skyndade iväg.

När de sprungit fram och tillbaka tio gånger och Tjock och Smock satt i sig femtio tårtor var, började de undra om de någonsin skulle komma vidare. Då sa plötsligt Smock:

– Jag börjar bli mätt.

– Jag med, sa Tjock.

Jack suckade av lättnad.

Sida 65

– Då kanske vi kan få komma förbi? undrade Max försiktigt.

Sumobrottarbröderna spände strängt blicken i honom för att i nästa stund brista i skratt.

– Hö, hö, hö! Hörde du brorsan? sa Tjock.

– He, he, he! Jag hörde käre bror, sa Smock.

Sumobrottarbröderna drog in massor av luft i lungorna och skrek sedan så högt de kunde:

– VI VILL HA EFTERRÄTT!

När Tjock och Smock tystnat tog Max händerna från öronen och frågade uppgivet:

– Vad vill ni ha då?

Det var en fråga Sumobrottarbröderna längtat efter. Men också den fråga som var svårast att svara på. Det fanns ju så mycket läckerheter i Tårgläntan!

Tjocks ögon rullade upp så att endast ögonvitorna syntes och ansiktet förvreds i en grimas. Ett dovt ljud hördes inifrån honom och hans stora kropp började sakta gunga fram och tillbaka.

Smock i sin tur satt helt stilla med stirrande ögon. Munnen var öppen och i mungiporna bildades två vattenfall som landade mitt på den utskjutande magen. Han smackade lite slött med tungan.

Detta var stunden som Max, Måns och Jack väntat på.

– Nu har vi chansen att smita, viskade Jack.

Han föste Max och Måns framför sig, men när de kom fram till Tjock och Smock var det stopp. Det var helt enkelt omöjligt att ta sig runt de svällande kropparna.

– Går det att klättra över? undrade Måns.

– Vi måste försöka, sa Max.

Han smög fram mot Smock och tog tag i höftklädnaden.

– Kan du skjuta på? frågade han Jack.

Max tog sats och Jack sköt på och rätt var det var befann sig Max uppe på Smocks utspända mage. Det var ingen lätt klättring för magen var kladdig av grädde, sylt och saliv och var såphal. Max halkade och grep tag i ett par hårstrån som växte på Smocks bröst. Håren rycktes loss och han föll rakt i armarna på Jack. Smock vaknade med ett rop och stirrade yrvaket omkring sig. Framför sig såg han Jack stå med Max i sina armar.

Nu var det Jack som hamnat i drömmar. Han stirrade längtansfullt på Max hals.

– Ställ genast ner pojken! befallde Smock och spände ögonen i Jack.

– Som jag har längtat efter denna stund! fortsatte han. Vad ska vi beställa Tjock?

Han stötte armbågen i sidan på brodern som inte reagerade.

Sida 66

– Nå, fortsatte Smock. Jag tror att vi börjar med en marsipangran doppad i chokladsås och rullad i krossad maräng.

Nu kvicknade Tjock till.

– Nej, nej, nej! Det vill jag inte ha! Hämta istället en bakelsekompott översållad med chokladflarn, karamellsås och strössel – och en tunna sockerdricka!

Plötsligt kändes luften lika kvav som när ett åskväder närmar sig.

– Vad är det du säger!? väste Smock med sammanbitna tänder. Jag har redan bestämt att det blir marsipangran till efterrätt.

– Jag är trött på dina tråkiga efterrätter, sa Tjock med en röst som höjts en aning i styrka. Idag bestämmer jag och vi ska ha bakelsekompott!

Trots att det var vindstilla började träden runt omkring svaja.

– Över min döda kropp! skrek Tjock så att Måns, Max och Jack höll på att blåsa omkull. Han var röd i ansiktet av ilska.

– Gärna för mig, skrek Smock, som inte var mindre ilsk, tillbaka.

Sumobrottarbröderna stod mitt emot varandra, så nära att deras näsor pressades ihop. De stampade med fötterna i marken, smällde handflatorna mot låren och stirrade varandra ilsket i ögonen. Marken gungade under fötterna på Max, Måns och Jack, och fler granar tappade sina barr.

– Det här har jag längtat efter ända sedan du tryckte upp en semletårta med sur grädde i ansiktet på mig, morrade Tjock.

Smock svarade med ett tjut och stångade sin mage mot Tjock som for in mot skogen bakom. Träden blev till en trampolin och gjorde att Tjock studsade tillbaka mot Smock. De såg ut som två jättelika biljardkulor som om och om igen krockade mot varandra.

Plötsligt tog Tjock tag i Smock och kastade upp honom i luften. Smock såg ut som en ballong högt där uppe, men när han landade med en smäll på Tjock, var det snarare som om en elefant trillat ner från taket på en skyskrapa.

– Där fick du din efterrättsapa! sa Smock.

Med sina sista krafter svarade Tjock genom att smälla till Smock så att han for iväg en bra bit längs vägen. Kampen var över och det enda som hördes var den ansträngda andhämtningen när Tjock och Smock pustade ut.

Sida 67

Efter en stund sa Tjock:

– Vad trött man blev bror.

– Verkligen bror, sa Smock.

– Men det var en bra föreställning idag bror, sa Tjock.

– Det var det bror, sa Smock.

– Nu tror jag det är dags för en tupplur bror, sa Tjock.

– Ett bra förslag bror, sa Smock. Vi missade visst efterrätten idag med.

– Det gjorde vi bror, men nästa gång vi får besök ska vi klara det, sa Tjock.

– Ja, nästa gång går det bättre bror, sa Smock.

Nu vände sig Sumobrottarbröderna till Max, Måns och Jack.

– Ni gjorde ett bra jobb, sa Smock.

– Nu kan ni fortsätta er färd, sa Tjock.

– Tack ska ni ha och kom gärna tillbaka! sa Smock.

– Och lycka till! sa Tjock.

Max, Måns och Jack skyndade sig försiktigt förbi Tjock och några meter längre bort trängde de sig förbi Smock. Bakom sig hörde de Sumobrottarbröderna prata vänligt med varandra.

– Go’natt, sov gott käre lillebror, sa Tjock.

– Sov gott ses i morgon storebror, sa Smock.

Sumobrottarbröderna tystnade och i nästa stund ljöd bullrande snarkningar igenom skogen.

Max och Måns gick jämsides med armarna om varandras axlar. Jack gick en bit bakom dem och hörde sig själv säga:

– Jag blev visst en smula sugen på lite alldeles för sött blod.

– Vad stoppade dig? undrade Max.

– Jag har ju lovat, sa Jack men lät inte helt övertygad.

– Och om inte Smock sagt åt dig? frågade Max.

– Jag vet inte, mumlade Jack. Jag vet inte.

Inget mer blev sagt om saken, men de insåg att Jack Förevigt Den Tredje behövde ett rejält skrovmål, annars kunde en olycka inträffa.