Sidor

Kapitel 17 – Värmen i från jorden

Kapitel 17: Värmen i från jorden. Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 68

– Fort! Ner i diket!

Jack knuffade till Max och Måns så att de snubblade av vägen, täckte dem med ormbunkar och la sig bredvid.

En flock med kråkor passerade över dem. Kråkorna kraxade olycksbådande och i nästa stund fick de genom ormburkarna se en väldig drakliknande varelse komma flygande.

Draken, eller vad det nu var, hade en kraftig rovfågelsnäbb ur vilken puffar med rök sipprade ut. Jättelika vingar rörde sig långsamt upp och ned och gav i från sig ett otäckt svischande ljud. På huvudet stack två horn upp. Ögonen fungerade som strålkastare och svepte över vägen på jakt efter något att sätta näbben i.

Som tur var fick den inte syn på Max, Måns och Jack som låg kvar i diket tills det enda de hörde var löven som prasslade i den svaga vinden.

– Det var nära ögat, sa Jack och pustade ut.

De reste sig och borstade av kläderna.

– Det där är ett fruktansvärt rovdjur! fortsatte Jack. Den kallas för drakörn och slukar flygfä som Vingklippe till mellanmål. Som tur är blir man varnad av kråkflocken den har framför sig, men på öppen mark spelar det ingen roll, då är man chanslös.

Max tänkte på Vidsträckta Isen och ryste. Där hade de varit ett lätt byte.

– Det sägs, fortsatte Jack, att det en gång för länge sedan fanns en drakörnstämjare som lyckats tämja en drakörn och kunde ses flyga runt på den. Men det är förmodligen bara struntprat. Att tämja en drakörn är enligt min mening omöjligt.

Det vandrade vägen fram och försökte låta bli att tänka på att det fanns så hemska varelser i denna värld. Här och där såg de reklam för Cirkus Underjord. Planscherna berättade om den fantastiska föreställningen som började sju minuter efter midnatt. Oftast blängde Storfule tillbaka på dem, men även andra varelser visades upp. En del såg farliga och ilskna ut men de flesta verkade rädda. Så småningom började planscherna tala om en stor överraskning.

– Undrar vad det kan vara? sa Måns nyfiket.

– Det är väl nåt hemskt odjur, sa Jack.

– Jag vill inte veta, sa Max och ryste.

Godsakerna de ätit i Tårgläntan sjönk undan och de blev hungriga igen.

Sida 69

– Det skulle vara gott med riktig mat, sa Måns som fick sura uppstötningar av all grädde.

I samma stund nådde en ljuvlig doft av korvgryta deras näsor. En bit fram öppnade vägen sig och en glänta blev synlig. I gläntan flöt en bäck med hoppande fisk vars fjäll glänste i månskenet. Ett vattenfall föll ner i en ångande källa och här och där fanns hål med bubblade gyttja. Doften av mat blandades med stanken av svavel.

– Ska vi bada? undrade Måns glatt.

– Bra idé! ropade Max till svar.

De slängde av sig kläderna, lämnade dem utspridda på marken och hoppade i. Värmen omslöt deras trötta kroppar och de simmade in under vattenfallet för att få lite massage.

– Kom Jack! ropade Måns.

Jack tittade upp där han gick med ryggen böjd och samlade ihop brödernas kläder. Han fnyste och mumlade surt:

– Har jag inte badat på så här länge kan jag nog vänta en stund till.

Max och Måns njöt i fulla drag av badet och simmade nöjt omkring. Max spanade nedåt, fick syn på något och ropade:

– Titta Måns!

Långt nere i djupet strålade stenarna röda längs sidorna. Någon botten gick inte att se.

– Häftigt! sa Måns.

– Ska jag simma ner och hämta en? frågade Max.

Han väntade inte på svar utan tog ett djupt andetag och dök. Stenarna befann sig längre ner än han trott. Han gav upp och simmade till ytan igen.

– Vattnet är varmare där nere! hojtade han.

De glömde de röda stenarna och njöt av badet. Det blev varmare och varmare i vattnet och till slut sa Måns:

– Det bränns! Jag går upp!

De klev ur källan och ställde sig för att lufttorka. Jack befann sig en bit bort. Han ropade och pekade mot marken men ljudet från vattenfallet överröstade honom.
När de klädde på sig började vattnet bubbla.

– Vi kunde blivit kokta! utbrast Max upprört.

Sida 70

Jack kom för att berätta vad han hittat, men innan han hunnit säga något fastnade han med blicken mot djupet. I ett virrvarr av bubblor var ett eldklot sakta på väg mot ytan. I det kokande vattnet såg de något som liknande en blandning av en eldsflamma, en sjöjungfru och rinnande lava. Hettan slog emot dem och de tvingades backa några steg. Vattnet var så varmt att det avdunstade lika snabbt som vattenfallet tillförde nytt. Bäcken blev torrlagd och fiskarna sprattlade på botten.

Varelsen stack upp huvudet över ytan och utbrast:

– Usch, vad kallt här är!

Hon underströk sitt uttalande med att huttra ljudligt och sa sedan:

– Hej, jag heter Lava!

– Hej! sa Max, Måns och Jack.

– Ja, ni behöver inte presentera er, sa Lava. Jag förstod att det var ni som badade i min källa. Ingen annan skulle våga.

– Vet du vilka vi är? undrade Max och såg ut som ett frågetecken.

– Självklart! Ni är den stora nyheten i dessa tider och ryktet om er färdas betydligt snabbare än ni gör. Men ni ser utsvultna ut! Ta gärna för er ur mina grytor.

– Det var det jag försökte säga, sa Jack. Jag hittade massor av hål i marken där borta, fyllda med puttrande maträtter.

– Maten är till för utsvultna vandrare, sa Lava. Tyvärr kan jag inte göra er sällskap. Om jag stannar för länge dör fisken och jag förfryser.

– Det är ju jättevarmt! sa Måns och torkade svetten ur pannan.

– Men för mig är det rena istiden och jag kan bara stanna uppe i några minuter, sa Lava. Det var kul att träffa er och vem vet, vi kanske ses igen.

Med dessa ord gjorde Lava helt om och dök. De såg efter henne tills det sista av hennes lysande stjärtfena var försvunnen och bubblorna som seglade upp var enda tecknet på att hon varit där. Vatten fyllde åter bäcken, fiskarna piggnade till och strax hoppade de glatt omkring igen.

– Vilken märklig varelse, sa Jack för sig själv.

Bröderna åt korvgryta som de slevade upp direkt ur ett hål i marken. Jack ställde sig med fötterna på var sin sida om bäcken och fångade ett par fiskar som hoppade rakt i famnen på honom. Han hade aldrig varit speciellt förtjust i fiskblod men insåg att han inte hade något annat val än att vänja sig vid nya matvanor.