Sidor

Kapitel 19 – Jakten

Kapitel 19: Jakten. Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 74

Prins Jägare sprängde fram längs med vägen på sin stora hingst. Han hade inte vilat sedan avfärden från Den Elake. När han och hästen behövde vatten red han helt enkelt längs en bäck, lutade sig ner och fyllde på ränseln. Han lät hästen dricka först och drack själv det som blev över.

När hungern gnagde i magen tog han en tugga av det torkade köttet. Han tuggade sakta och en bit kunde räcka i flera timmar. Fast mätt blev han förstås inte. Hästen fick bröd och morötter, även det utan att de stannade. Men även om hans häst var av det uthålliga slaget skulle den inte klara sig länge till utan ordentligt med mat och vila. Men det var inte långt kvar nu.

Både han och hästen kände lukten av bytet. Det skulle bli enkelt. Bara kasta ut nätet och håva in fångsten. Prins Jägare log för sig själv. Den Elake skulle bli tvungen att ge tillbaka det han tagit från honom genom att fuska. Snart skulle han vara ikapp barnen. Och vem skulle kunna hjälpa dem? Ingen kommer undan Prinsen från Öster om Öster. Ingen!

*

Max, Måns, Jack och Herr Hjärta vandrade vägen fram. De gick långsamt så att Herr Hjärta inte skulle dö igen.

– Är det långt kvar? frågade Måns.

– Vi är strax framme, svarade Herr Hjärta. Bakom nästa krök tar vi in på en sidoväg och sedan dröjer det inte många minuter innan vi ser huset.

– Det ska bli skönt att sitta ner en stund, sa Jack. Även om jag egentligen inte är så förtjust i te.

Jack bet sig i tungan. Var han verkligen tvungen att tala sanning även om sådana småsaker?

Plötsligt hördes ljudet av hovar som närmade sig i full fart.

– Oj oj oj! sa Herr Hjärta oroligt. Vad ska vi ta oss till?

Hans puls gick upp av nervositet och han började skaka våldsamt.

– Vi kanske borde gömma oss, sa Jack. Hinner vi fram till avtagsvägen?

– Nej, nej, det gör vi inte! fick Herr Hjärta ur sig mellan hjärtslagen.

Sida 75

– Vi får gömma oss i diket igen, sa Jack lugnt.

De gick av vägen och lade sig bakom några busksnår. Herr Hjärtas hjärta bultade så kraftigt att han studsade omkring på marken.

– Lugna ner dig! viskade Jack. Du avslöjar oss!

Herr Hjärta försökte men var för uppjagad. Smattret av hovar närmade sig i ett rasande tempo. Max hävde sig upp på Herr Hjärta för att få honom att ligga still. Det hjälpte inte.

– Jag har en idé, sa Måns.

Han lirkade klockan ur Herr Hjärtas västficka och vred fjädern baklänges tills klockan stannade.

– Vad gör du? sa Max. Tänk om han dör igen!

Mer hann han inte säga. Ett vilt gnäggande hördes runt kröken. Herr Hjärta gav upp ett litet tjut som följdes av att hjärtat slog ett våldsamt dubbelslag och stannade. Max, Måns och Jack kröp tätt intill varandra, höll andan och blundade. Ett ögonblick senare kom en häst galopperande runt hörnet och stannade precis framför dem.

*

Prins Jägare kände att det var nära. Strax skulle han vara ikapp bytet och jakten vara över. Lukten av människobarn var stark. Runt kröken skulle han få se sitt byte springa i vild panik, det var han övertygad om.

I samma ögonblick som Prins Jägare rundade hörnet och förvånat spärrade upp ögonen släppte Vingklippe sitt nät över prinsen och hästen. Ekipaget gick i marken med ett brak och blev liggandes insnärjda i nätet. Framför dem stod Putte och hoppade upp och ner på stället.

– Bra gjort Vingklippe! ropade han.

– Tack, svarade Vingklippe, inte utan ett visst mått av med stolthet i rösten.

Han kastade änden på ett rep som var fastsatt i nätet till Putte och sa:

– Du kan binda fast dem där borta!

Han viftade med ena vingen mot ett träd en bit bort. Putte drog i repet så att nätet slöt tätt runt den flämtande hästen och den ursinnige prinsen sedan virade han det runt stammen och knöt en rejäl knut.

– Det här borde väl hålla dig lugn en stund, sa Putte.

Sida 76

– Vad tar ni er till, skrek prinsen. Ingen tillfångatar Prins Jägare! Ingen! Och var är barnen?! De måste vara här. Jag känner lukten!

Putte tog Måns tröja ur sin pung och slängde den mot prinsen. Klädesplagget hamnade framför näsan på honom.

– Ni har lurat mig! Hur vågar ni?!

Prinsen var ursinnig, men Putte och Vingklippe tog det hela med ro.

– Det är lika bra att du lugnar ner dig, sa Vingklippe. Det står större saker på spel än att du är osams med Den Elake. Putte lagar lite mat och när du lugnat ner dig ska du och din häst få äta er mätta.

Vad Vingklippe inte visste var att Max och Måns i samma stund var utsatta för ett betydligt större hot än det Prins Jägare stått för.

*

När Max öppnade ögonen och kikade ut mellan buskar och ormbunksblad såg han inte en utan fem hästar. Det var fyra svarta hingstar med fyra svarta och skräckinjagande skepnader på. Men det som skrämde vettet ur honom var den jättelika hingst som stod längst fram. Den gnäggade ilsket med fradgan skummande runt munnen. Manen och svansen var illröd medan resten av hästen gick i mörkrött. Hästen grinade av ansträngning och blottade huggtänder som passat bättre på ett lejon.

På hingsten satt en kraftig ryttare helt klädd i rött. En huva täckte ansiktet och genom två hål lyste ett par ondskefulla ögon. Hästarna var oroliga och ville vidare, men ryttarna höll inne dem. Den röde ryttaren hade en stor dubbeleggad yxa i ena handen. Han steg av sin röda hingst, gick sakta fram till vägkanten och ställde sig precis bredvid gömstället. Han svingade yxan mot buskarna framför sig. Sedan suckade han djupt och en vattenstråle slog i marken.Han kissade.

En vidrig stank spred sig och det stänkte oroväckande nära Jacks ena fot. Växterna dog omedelbart. Det pyrde och fräste som om det var saltsyra. När den röde ryttaren kissat färdigt harklade han sig, spottade och träffade en gren. På några sekunder var träet sönderfrätt och grenen trillade till marken.

I nästa stund var ryttaren tillbaka på hingstens rygg. Han gav upp ett vrål och de fem hästarna satte av längs med vägen och var borta.

Sida 77

Max, Måns och Jack andades ut. De var blöta av kallsvett och hade inte vågat röra sig på hela tiden. Måns vred upp uret och de gnuggade i gång Herr Hjärta.

Det gick en lång stund utan att någon sa ett ord.

– Nå, sa Herr Hjärta till slut, berätta!

– Det var det absolut värsta jag varit med om, sa Jack.

– Samma här, sa Max och Måns i munnen på varandra.

Herr Hjärta såg skräckslaget på dem och sa med darrande röst:

– Kanske bäst att ni inte säger något ändå.

Hästarna hade rört upp så mycket damm att ögonen tårades och det killade i näsorna. Dammet fick Jack att nysa tio gånger i rad.

– Prosit, sa Herr Hjärta hövligt.

– Tack, sa Jack.

Måns fick syn på Jacks sko.

– Oj, vilket hål!

Jack böjde sig ner och undersökte bekymrat hålet.

– Hur gick det med tårna? undrade Max.

– Ingen fara, de klarade sig. Men att det finns så otäcka varelser i denna värld var mer än jag visste.

Nu blev Herr Hjärtas nyfikenhet så stor att han trotsade skräcken han kände och utbrast:

– Vad var det egentligen som hände?