Sidor

Kapitel 2 – Paketet

Sidinnehåll

Kapitel 2: Paketet – Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 6

Max väntade på att jultomten skulle ringa upp igen, men inget hände så han stoppade telefonen i byxfickan. Ett stort platt paket hade tomten sagt. Han gick fram till granen och Krabbesnacks julklappshög, föste undan några klappar, och där, under två mjuka paket, stack det fram. Pappret hade sett sina bästa dagar – det var skrynkligt, slitet och smutsigt.

Han drog ut paketet mitt på golvet och försökte hitta en lapp som det stod God Jul Max på, det fanns ingen. Men så hände något, pappret började prassla, rök sipprade ut och formen på paketet förändrades. Det knakade, ven och tjöt och trots att Max satte händerna för öronen kändes det som om trumhinnorna skulle spricka.

Oväsendet slutade lika plötsligt som det börjat och paketet nådde nu Max ända till bröstet. Pappret var inte längre gammalt och slitet, utan nytt och glänsande. Mitt på ena sidan satt en lapp med stora röda bokstäver. Texten löd: God Jul Max önskar Jultomten och Den Förlorade Världen.

– Vad gör du?

Max hoppade till och vände sig om, där stod hans lillebror Måns med uppspärrade ögon.

– Öh, inget, sa Max.

– Är det till dig?

Måns pekade på paketet.

– Ja, svarade Max fundersamt. Så kom han på att att Måns inte borde vara med när paketet öppnades, och sa:

– Vad gör du uppe så här sent? Gå och lägg dig.

– Jag kan inte sova, sa Måns. Jag drömde att jag blev tillfångatagen av troll. Dom luktade illa och sa att dom tänkte äta upp mig.

Max gapade häpet.

– Ett var helknäppt och slog sig själv i ansiktet hela tiden.

Max rös och skakade på huvudet samtidigt som Måns stavade sig igenom texten på paketet.

– G..o..d J..u..l. God Jul.

Sida 7

– Det står ”God Jul Max önskar Jultomten och Den Förlorade Världen”, sa Max utan att titta.

– Det gör det inte alls! utbrast Måns.

Max vände irriterat blicken mot paketet och läste högt:

Till Max och hans lillebror Måns från Jultomten och De förhäxade barnen.

Även mönstret var förändrat, ordet hjälp var skrivet om och om igen och såg ut att pulsera fram över pappret.

– Det är till mig med! ropade Måns.

Han började slita i paketet. Max tog honom i armen och sa:

– Lugna ner dig! Vi hjälps åt, men försiktigt, det kan vara farligt.

Pappret var segt och gick inte att riva sönder med bara händerna. Max hämtade en sax och med den gick det bättre, han klippte och Måns slet sedan av pappret som hamnade i drivor på golvet. När de var klara stod en stor trälåda framför dem. En röd knapp var placerad på ena kortsidan. Måns fick syn på den ögonblicket innan Max och sträckte sig fram.

– Vänta! ropade Max.

Men det var för sent. Måns tryckte på knappen och med en smäll förvandlades lådan till damm som yrde runt i rummet. När luften klarnat fick de se något märkligt. En svart metallkonstruktion vilande på skenor i glänsande stål stod mitt i vardagsrummet. Det var spakar, knappar och reglage överallt, längst fram satt två stora strålkastare och på skenorna var något som liknade raketer monterade.

– En sparkstötting! tjöt Måns.

Max skakade misstroget på huvudet, men konstaterade att Måns hade rätt. Det var en sparkstötting, fast någon som liknade den här hade han aldrig sett förr.