Sidor

Kapitel 20 – Fångarna

Kapitel 20: Fångarna. Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 78

När Herr Hjärta hörde vad som hänt steg hans puls. Och inte sjönk den av att det började lukta bränt så fort de svängt in på avtagsvägen. De skyndade på stegen men kom för sent. Allt som fanns kvar var en svart fyrkant på marken. Här och där pyrde det i askan, men huset och Herr Hjärtas syster och hennes fem döttrar var borta.

Nu väntade sig Max, Måns och Jack att Herr Hjärtas skulle dö igen. Istället satte han sig ner på en sten med händerna för ansiktet och grät. Hjärtat slog sakta och sorgset. Bröstet sköt ut fem centimeter för varje slag.

– Allt är mitt fel! gnydde han. Om jag bara kommit i tid…

Han snyftade och fortsatte:

– …men nu är det för sent.

– De kanske inte var i huset, sa Måns.

Han klappade försiktigt Herr Hjärta på huvudet som såg på Måns med sorgsna ögon och frågade:

– Men var är de i så fall?

– Det vet jag tyvärr inte, svarade Måns.

Max som gått en sväng runt den svarta fyrkanten kom fram till dem och sa:

– Titta vad jag hittade.

Han höll fram en grön scarf som var full av sot.

– Var hittade du den? undrade Herr Hjärta och spärrade upp ögonen.

– Den satt fastknuten i en gran.

Max pekade mot skogen en bit bort. De gick dit och undersökte platsen. Marken vid trädet var uppriven av hästhovar och hjulspår.

– En kärra! sa Herr Hjärta. De har blivit bortförda. Men varför?

– Det kan inte varit den röde ryttaren, sa Jack. De hade ingen vagn.

När Herr Hjärta hörde den Röde Ryttaren nämnas i samband med hans syster, slog hjärtat ett dubbelslag så kraftigt att västen sprack och han satte sig platt på marken. Jack hjälpte honom upp.

– Förlåt, sa han. Det var inte meningen att skrämma dig.

Sida 79

De kramade om Herr Hjärta vars trasiga väst fladdrande till för varje hjärtslag.

– Jag tror det bästa vi kan göra är att fortsätta färden, sa Jack. Med lite tur kanske vi hittar fler spår efter dem längs vägen.

– Och jag som lovat bjuda på te, sa Herr Hjärta uppgivet.

De tog sig tillbaka till vägen och när det försäkrat sig om att de inte hörde ljudet av hovar eller kraxet från kråkor, fortsatte de i ett månsken som tycktes lysa extra starkt denna kväll.

Strax såg de ännu en plansch som gjorde reklam för Cirkus Underjord. Klockan var halvtolv och det var bara trettiosju minuter kvar tills föreställningen började. Den här gången var det inte Storfule som mötte deras blickar. Istället var det en liten rund dam med långt vitt hår. Hon hade en grön klänning på sig och runt henne stod fem flickor som med krampaktiga händer höll fast i henne.

– Är det…?

En duns avbröt Måns innan han hann avsluta frågan. Herr Hjärta hade fallit i backen. De försökte få liv i honom men det var lönlöst. För trots att fickuret var fullt uppdraget och tickade på som det skulle, var Herr Hjärta fullständigt livlös.

– Vad ska vi ta oss till? undrade Max.

– Vi får bära honom, sa Jack.

Max och Jack tog Herr Hjärta under var sin arm och drog honom mellan sig. Det var tungt och gick sakta.
De hade bara kommit ett tjugotal meter när de såg ännu en plansch. På den stod det:

Kära publik! Ikväll har vi det stora nöjet att presentera något som aldrig förr skådats i en manege i den förlorade världen!

– Är det Herr Hjärtas syster och barn tror ni? sa Max samtidigt som han pustade ut.

De behövde inte fundera på svaret. Måns hade fått syn på nästa plansch en bit fram och pekade på den med darrande hand.

– Titta!

På planschen fanns en teckning av två barn och en lång, blek figur i frack. På marken framför dem låg en man och sov djupt. Max och Jack fick inte fram ett ord och till slut var det Måns som sa:

– Det är vi!

Sida 80

De kunde inte tro det. De befann ju sig ute i det fria, inte instängda i en underjordisk cirkus.

Plötsligt dånade en röst ut från planschen.

– Det är en ära för Cirkus Underjord att i kväll, om tjugofem minuter, nämligen exakt sju minuter efter midnatt, få presentera de två människobarnen Måns och Max och den bleke blodsugaren Jack Förevigt Den Tredje. Deras uppdrag är att väcka Herr Hjärta till liv, påhejade av vår domptörs fantastiska piskkonster och den underbara publikens vrål.

Rösten hade inte mer än tystnat när en vagn, dragen av sju hästar, kom farande i en rasande fart. Den var en hårsmån från att köra över dem men bromsade i sista stund med ett ryck. Ett nät slängdes ner och drogs åt och i nästa stund låg de huller om buller på flaket. En piska snärtade till och vagnen satte fart. Från kuskbocken hördes en gäll röst skrika till hästarna:

– Skynda på, det är bråttom! Hinner vi inte i tid blir det inget kvällshö!

De skakade omkring på flaket och var i full färd med att försöka trassla sig ur nätet när en svag stämma letade sig igenom oväsendet:

– Bror! Käre bror! Är det verkligen du!?

De såg sig omkring och fick syn på några gestalter som satt och tryckte i ena hörnet av flaket. En av gestalterna, en kvinna vars långa och vita hår glänste i månskenet, kravlade sig sakta fram mot dem, stack in ena handen genom nätet och klappade Herr Hjärta på kinden.

– Min käre bror! sa hon. Var har du varit? Vad har de gjort med dig?

Tårar trillade ner för hennes kinder. Bakom henne kom fem flickor krypande fram mot dem.

– Det är morbror Hjärta, sa de i munnen på varandra.

De grät över Herr Hjärta en stund innan sällskapen presenterade sig för varandra. Jack berättade kortfattat för kvinnan hur de hittat hennes bror och systern, som hette Lovisa, presenterade sina döttrar:

– Det här är Mysa, Visa, Kisa, Glänta och Längta.

Hon pekade på döttrarna i tur och ordning.

– Min bror skulle komma och hälsa på för en månad sedan, på flickornas födelsedag, men han dök aldrig upp.

– Herr Hjärta visade oss presenterna, sa Max.

Sida 81

Han lyckades få ner handen i Herr Hjärtas byxficka och fiska upp det skrynkliga paketet. Han gav det till Lovisa som försiktigt öppnade det.

– Åh, sa hon.

Hon vände sig till sina döttrar.

– Har ni sett flickor!

Hon delade ut broscherna till flickorna som genast satte dem på sig.

– Vad fin den är, sa Mysa.

– Min är fantastisk, sa Visa.

– Jag älskar min, sa Kisa.

– Jag ska alltid ha min på mig, sa Glänta.

Längta sa inget men smekte om och om igen sin brosch med fingrarna.

Jack förstod att de blev glada men tyckte det var lämpligare att de tog i tu med herr Hjärta. Han vände sig till Lovisa och frågade:

– Har du någon aning om hur man får i gång honom?

– Så vitt jag vet, svarade Lovisa, har det bara hänt en gång förut att han dött trots att klockan går. Det enda som kunde väcka honom då var en känsla lika stark som den som fick honom att somna in.

– Men hur ska man få honom att känna något i detta tillstånd? undrade Jack.

– Det vet jag inte, sa Lovisa bedrövat.

Nu var det slutpratat för plötsligt bromsade vagnen in, flaket höjdes och de gled ner i en grop i marken. Kusken, en varelse som bara var en halv meter hög, hoppade ner och var strax i full färd med att flytta på en sten en bit bort. För varje bit han flyttade stenen gav marken under dem vika en liten bit. Det gick trögt för kusken men så tog han sats och vips – stenen for åt sidan och i nästa ögonblick försvann marken under dem.

De föll handlöst. Luftfärden slutade och de hamnade i en brant tunnel. Huller om buller kanade de neråt.

– Vad är det som händer? hojtade Max.

– Ingen aning, ropade Jack som var en bra bit längre ner.

– Det här är kul! tjöt Måns. Det kittlar i magen!

Lovisa och hennes döttrar skrek, skrattade och grät om vart annat. Herr Hjärta var stendöd.

Efter tio minuter gick det så fort att de brände sig mot underlaget trots att det var glatt som smör. Men så hände det som måsta hända – tunneln tog slut.