Sidor

Kapitel 22 – Carsolia

Kapitel 22: Carsolia. Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 87

Carre slog upp ögonen och lyssnade. Hon hörde sin mammas snarkningar från andra sidan lägenheten, men var det verkligen det som väckt henne?

Musiken hade tystnat och hon tog av sig hörlurarna. Det ringde i öronen. Det var dumt att lyssna på så hög volym, men ibland var hon tvungen att stänga ute omvärlden för att stå ut. Hon letade efter mobilen i mörkret och hittade den undanskuffad mot väggen. Klockan var halvtvå. Vad var det med morgondagen nu igen? Visst ja, det var ju julafton.

Hon hade fortfarande inte köpt några julklappar, hade tänkt göra några grejor i träslöjden till lillebrorsorna men det hade gått åt skogen. Några av killarna i klassen hade retat henne och sagt att hon såg ut som en clown i sitt svarta toviga hår, sina stora kängor och bylsiga svarta tröja. För det hade den värsta retstickan fått en knytnäve i magen. Han vek sig dubbel och låg och kved på golvet. Förmodligen spelade han över för hon hade inte tagit i så hårt.

Till och med hennes lillebrorsor tålde hårdare tag. Inte för att hon nånsin skulle få för sig att boxa dem i magen, men ändå. Träslöjdsläraren hade i alla fall slängt ut henne och det var då hon skrikit gubbjävel. Dagen efter hade rektorn tvingat henne att be om ursäkt, men ingen hade kunnat hindra henne från att skippa träslöjden resten av terminen.

Åttan – den värsta årskursen än så länge! Det enda som var kul var bandet hon sjöng och spelade bas i. Hon och två kompisar spelade punk. Det fanns inget bättre än att stå i replokalen och skrika för full hals samtidigt som man kände Kickans trummor bomba in i magen och Veras gitarr ringa i öronen.

Alla som kom till replokalen och lyssnade sa att dom var skitdåliga. Det struntade hon i. Det var energi! Och det var det hon behövde. Dessutom är väl alla skitkassa innan dom blir bra. Eller?

Men nu hade hon alltså inga julklappar och inte heller några pengar. Hon fick väl tömma spargrisen, med lite tur fanns där några bortglömda slantar som hon kunde använda på macken. Godis funkade alltid på brorsorna. Morsan kunde få det där misslyckade självporträttet hon gjort på bilden så skulle julafton vara räddad.

Själv hade hon önskat sig nya strängar till basen. Fast det var nog dumt för hon kunde inte tänka sig morsan knalla in i en musikaffär. Än mindre köpa rätt strängar. Fattas bara att hon skulle få gitarrsträngar – vilket antiklimax!

Sida 88

Carre, som egentligen hette Carsolia – ett namn hon fått efter sin morfar som hette Carl och solen för att hennes mamma tyckte att hon sken som en sol när hon kom till världen – avbröt sina julklappsfunderingar. Kroppen var full av oro. Detta trots att det inte var skola i morgon. Det var lov! Hon huttrade till.

Varför var det så kallt?

Carsolia klev upp ur sängen och gick ut i vardagsrummet. Där låg julklappspapper och julklappar utspritt huller om buller.

Hade morsan haft pysselkväll igår utan att städa efter sig? Det verkade otroligt.

Balkongdörren stod på vid gavel. Carre stängde den och gick sedan för att titta till sina bröder. Hon sköt försiktigt upp dörren till Måns rum och kikade in. I mörkret såg hon siluetten av honom där han låg och drömde söta drömmar.

En plötslig ömhet kom över henne och hon kände för att krama om honom. Hon gick fram till sängen, satte sig på kanten och skulle precis lägga sig ner när hon märkte att han inte var där. Carre log för sig själv. Det var ett tag sedan Måns slutat att vakna på natten för att sedan smyga in och lägga sig hos henne eller Max, men det var trots allt julafton imorgon och kanske hade det fått honom att sova oroligt. Eller så hade de små busfröna legat och pratat om julklappar under täcket i Max säng och somnat.

Hon reste sig upp och gick in till Max. Det var otäckt tyst och stilla i rummet, vare sig några andhämtningar eller små snarkningar hördes. Hon gick bort till sängen och lyfte på täcket.

Det var tomt!

Då måste de vara i morsans säng. Hon skyndade sig dit, men där var de inte heller. Paniken grep tag om Carre och hon ruskade om sin mamma:

– Morsan! Vakna! Max och Måns är försvunna! Men vakna då!

Hennes mamma vände sig på sidan men sov lugnt vidare.

– Sjutton också! sa Carre högt.

Hon gick ut i vardagsrummet igen. Varför hade balkongdörren varit öppen? Hon tittade ut genom fönstret. Snön föll tät där ute i natten och en hel del hamnade på balkongen. Men vad var det där? Nysnön höll på att täcka över fotspår.

Hade Måns och Max gått ut på balkongen mitt i natten? Det var ju inte klokt!

Carre gick och tog på sig jacka och kängor. På väg tillbaka snubblade hon över ett paket, slog i smalbenet och svor högt. Det blev en reva i paketet och genom den såg hon något som blinkade. Hon rev av pappret – en skateboard! Så vitt Carre visste gick de inte på batteri, och hon visste en hel del för hon hade varit en riktig stjärna på att åka bräda för ett par år sedan. Men det fanns inga lampor på brädan och blinkandet var försvunnet.

Sida 89

Med skateboarden i famnen gick hon ut på balkongen och tittade ner. Det var tomt på marken och snötäcket var orört. Borta på parkeringen höll bilarna på att täckas med snö. Hon gick in och ställde skateboarden på golvet, föste undan några paket och lite julklappspapper.

På skateboarden var konturen av skoavtryck målade, över dem stod: ställ dig här och rädda den förlorade världen! Ett tag tyckte Carre att texten blinkade men det var nog bara en nattlig synvilla. Hon satte fötterna på skateboarden och konstigt nog passade hennes skor perfekt i avtrycken. Hon stod och balanserade en stund och försökte minnas rätta känslan, tog lite fart och började sicksacka sig fram över vardagsrumsgolvet.

Så fick hon en heltokig idé. Om någon senare skulle fråga henne vad hon tänkte på skulle hon inte kunna svara. Hon ställde en pall på golvet mitt i vardagsrummet, lyfte av skivan till matbordet och lade den så att dess ena kortsida låg på pallen och den andra vilade mot golvet. Sedan gick hon ut i hallen, riktade skateboarden mot bordsskivan, ställde ena foten på den och sköt ifrån.

Det var bara några få meter fram, men hon hann få upp en förvånansvärd fart. Ett sista avskjut med foten, så hoppade hon upp på skateboarden som for över kanten.

De gamla takterna satt i och hon rullade upp över skivan till toppen och ut i luften. Hon väntade på den sköna duns som kommer när man slår i backen, blir tvungen att böja på knäna, vinglar till men håller balansen för att sedan bromsa in. Men inget av detta hände. Dunsen uteblev för skateboarden nådde aldrig marken, istället flög hon rakt ut genom balkongdörren och över räcket.

Carre trodde inte sina ögon, ville skrika men fick inte fram ett ljud. Hon tittade neråt. Wow! Vilken känsla! Nu förstod hon att det här var en dröm. Hur skulle det annars förklaras? Det gick inte! Lika bra att passa på att njuta.

Hon ställde sig på ett ben och tog fart med det andra. Trots att hon befann sig i luften fungerade det. För att slippa få snö i ögonen fällde hon ner solglasögonen som hon hade på huvudet för att hålla ordning på sitt spretiga hår. Det kändes bättre.

Hade Max och Måns färdats samma väg? Fast det här var ju en dröm.

Eller?

Carre tog i allt vad hon kunde och sköt ifrån ett par gånger, sedan ställde hon sig på skateboarden och hukade.

Carsolia for fram som en pil genom luften.