Sidor

Kapitel 4 – Flygturen

Kapitel 4: Flygturen – Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 10

Vinden slet i kläderna och kylan bet i kinderna. Nere på marken bildade hus och vägar mönster av olika slag. Gatlyktorna och neonskyltarna såg ut som stjärnhimmeln. Strålkastarljuset från bilarna blev till stjärnfall. Det var magiskt. Fast man ska som sagt inte titta ner, då kan man få svindel.

Max spanade efter trollen, men började få svårt att se eftersom slalomglasögonen sakta immade igen. Ett lågt brummande hördes från Gamle Sparken.

– Ser ni molnen där framme? frågade han.

Max satte slalomglasögonen i pannan. Vinden fick ögonen att tåras men i fjärran såg han ett molntäcke.

– Det är dit vi är på väg.

Gamle Sparken tystnade.

– Vem är du egentligen? frågade Måns.

– Jag är en figur med många skepnader. När tomten var en grabb i eran ålder…

Måns avbröt honom.

– Vi är inte lika gamla. Jag är åtta och Max är tolv.

– Ja, det är klart, jag menar omkring den åldern. Låt mig säga så här: när tomten var en liten grabb – trots att han i år räknat var mycket äldre än er – var jag hans leksak.

– Jag var vigare på den tiden och kunde snabbt anta formen av olika föremål. Men det kan jag säga: det var jobbigt att vara trampbil åt tomten! Han hade nämligen både skägg och stor mage redan som barn.

– När tomten fick jobbet att dela ut paket använde han mig som släde, det var innan han började använda renar. Men allt detta inträffade efter att jag råkat ut för förbannelsen.

Gamle Sparken tystnade, farten avtog och de tappade höjd. En enorm snarkning hördes.

– Hjälp! Hallå! Gamle Sparken! Vakna! skrek Max.

Måns bankade på Sparken där han kom åt. Max drog i alla reglage och handtag han kunde hitta.

Gamle Sparken var kittlig och fnissade mellan snarkningarna. Marken närmade sig snabbt och de var illa ute. Då drämde Måns ena skridskoskenan rakt in i Sparken.

Sida 11

– Aj! Vad sjutton var det där för något!

– Vi störtar! skrek Måns.

– Gör något! hojtade Max.

Det ryckte till i Gamle Sparken och nerfärden bromsades upp. De stannade ett tiotal meter över en stuga som låg mitt ute i skogen.

– Vad häftigt, sa Måns. En gång till!

– Aldrig i livet! ropade Max. Det är livsfarligt!

– Snälla! bad Måns.

– Där hade vi tur, sa Gamle Sparken. Att slå i marken är inte skönt. Det är nästan omöjligt att hitta alla delar av sig själv.

– Men hur kunde du somna? sa Max upprört. Du pratade ju!

– Just det! utbrast Gamle Sparken. När jag pratar för mycket blir jag trött. Tänk själv när du hör någon babbla i en evighet. Blir du inte trött då?

Max hade faktiskt somnat på en historielektion. Plötsligt hade frökens mun rört sig i ultrarapid och han hade nästan trillat av stolen.

– Jag har aldrig somnat när jag pratat!

– Så är det för mig i alla fall, sa Gamle Sparken. Faktum är att jag kan somna när som helst, hur som helst, utan förvarning.

Han satte fart uppåt och strax var de tillbaka på rätt höjd.

– Var var jag?

– Förbannelsen! sa Måns.

– Visst ja! Det var en av de första förbannelser som Den Elake uttalade. Den Svarta Boken hade varit försvunnen en tid, stulen från sin plats i biblioteket och ingen visste att det var Den Elake som lagt beslag på den. Men han övade på mig och jag blev dömd att vara trampbil, släde, sparkstötting eller vad som helst som man kan ta sig framåt med. Fast jag klagar inte, det är skoj för det mesta. Man får träffa mycket folk och nu fick jag träffa er.

Gamle Sparken tystnade.

– Du somnar väl inte, sa Måns och knackade försiktigt på Sparken med skridskon.

En kvävd gäspning hördes.

– Nu höll det på att gå illa igen. Jag borde inte prata mer, men en sista sak måste jag berätta…

Sida 12

Max utbrast:

– Profetian!

– Just det, sa Gamle Sparken. Har ni någon aning om varför ni är här?

– Vi ska lämna tillbaks Krabbesnacks mobiltelefon.

– Va! Är det allt ni vet?

Gamle Sparken tystnade. Han hade somnat igen.

– Vakna! tjöt Max och Måns i munnen på varandra.

De slog och bankade på Gamle sparken, men den här gången kunde de inte väcka honom. Plötsligt fick Max syn på något och ropade:

– Titta Måns! Ser du?

Måns tittade upp. De var nästan framme vid molntäcket. Med lite tur skulle de nå ända fram innan de störtade.

– Kom igen nu! Bara lite till! tjöt Max.

– Vi måste klara det! ropade Måns.

– Snälla, snälla, snälla! bad Max med slutna ögon.

En smäll hördes när de flög in över kanten. Med ett brak landade de på en frusen sjö och en lång spricka bildades i den spegelblanka isen. Gamle Sparken gled flera minuter innan de stannade. Han var inte sig lik. Alla reglage och knappar var försvunna, färgen var gammal och flagnade, och skenorna var rostiga.

Max och Måns pustade ut. Det var is så långt ögat kunde nå och av molnkanten såg de inte en skymt. De försökte väcka Gamle Sparken men det var omöjligt. De klev av och tog några stapplande steg.

– Jaha, sa Max. Vad gör vi nu?

Måns plockade fram en puck ur fickan, tog fram en hockeyklubba ur lådan under sitsen på Gamle Sparken och började dribbla. Max tittade på honom. Det såg kul ut. Isen var verkligen fin och han önskade att han haft ett par skridskor med sig.

– Titta i lådan! sa Måns utan att släppa pucken med blicken.

Där låg ett par gamla hockeyrör som Max snörde på sig.

Isen var fantastisk och de passade fram och tillbaka mellan varandra. Så tröttnade Måns och drog på ett slagskott så att pucken försvann utom synhåll.

– Kom! sa Max. Vi tar med Gamle Sparken och hämtar den. Vi vet ändå inte åt vilket håll vi ska.

De gav sig av. Måns övade på att åka baklänges och Max sköt en djupt sovande sparkstötting framför sig.