Sidor

Kapitel 5 – Den Förlorade Världens Ände

Kapitel 5: Den Förlorade Världens Ände – Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 12

Pucken var svart och kompakt och Måns hade slagit den i dess naturliga riktning – mot Den Förlorade Världens Ände. Stjärnorna slocknade en efter en och till slut var ett svagt skimmer i isen det enda ljus som fanns. En bit fram var det kolsvart: inget stjärnljus, inget skimmer, och ingen puck.

Plötsligt knakade isen till i mörkret och det lät som om något närmade sig i en rasande fart. Måns backade och Max försökte vända Gamle Sparken, men hann inte runt. Isen rämnade under honom och han och sparkstöttingen åkte i vattnet. Som tur var flöt Gamle Sparken och Max klamrade sig fast vid honom. Måns tittade förskräckt på dem.

– Räck ut klubban! ropade Max. Men försiktigt!

Måns närmade sig kanten. Isen svarade med att knaka hotfullt. Måns stannade och föstes bakåt. Isen tystnade. Han han ryckte uppgivet på axlarna och frågade:

– Är det kallt i vattnet?

– Nä, det är varmt och skönt, svarade Max. Han gäspade stort och sa:

– Vore skönt att sova lite.

– Håll dig vaken! sa Måns. Jag ska få upp dig!

Men Max slöt ögonen och somnade lugnt och stilla hängandes över Gamle Sparken. Måns sträckte ut klubban och petade till Max så hårt han kunde. Max spärrade upp ögonen, tittade sig yrvaket omkring och utbrast:

– Vad är det frågan om?

Ett dån utbröt. Isen skakade under fötterna på Måns och vattnet började bubbla. En skräckinjagande röst ljöd över is och vatten.

– Vem är det som väcker Väktaren av Den Förlorade Världens Ände?

Varken Max eller Måns vågade säga något.

– Svara genast! dundrade rösten.

– Det är bara… sa Måns.

Han blev avbruten av ett rytande:

– Hur vågar du tala till mig?

– Men du frågade ju… hann Måns säga innan han blev avbruten igen.

Sida 13

– Här är det jag som bestämmer! Ni passar inte in här och det gör mig fruktansvärt arg! Ni ska få sova den eviga sömnen!

Rösten mumlade något på ett språk Måns inte förstod. Max somnade om, hur det nu var möjligt, och Gamle Sparken hade över huvud taget inte vaknat.

Det surrade i luften och förtvivlade skrik hördes i från mörkret. Måns kämpade för att inte somna, men det var omöjligt att stå emot. Precis innan sömnen fångat honom i sitt eviga grepp hörde han någon ropa:

– Håll ut! Jag kommer!

Måns nöp sig själv i armen. Något kom flaxande genom luften. En varelse sänkte sig ner, grep tag i Max och Gamle Sparken med klorna och lyfte dem upp ur vattnet. Med näbben fick den tag i Måns och flög sedan bort från mörkret.

De hade inte kommit långt när luften exploderade. Det blev becksvart och en osynlig kraft sög dem bakåt. Varelsen kämpade allt vad den orkade. Ett vrål hördes långt borta:

– Våga inte komma hit igen! Det blir det sista ni gör!

Så var de i säkerhet och blev nedsläppta på isen. Max vaknade ur sin sömn och undrade vad som stod på.

– Vi klarade oss! sa Måns.

– Där kom jag i sista sekunden, sa varelsen.

– Tack så mycket, sa Max och tillade:

– Jag heter Max.

Varelsen nickade som om han redan visste det och svarade:

– Det är jag som är Vingklippe.

Max kände förvånat på sina kläder och utbrast:

– Jag är inte blöt!

– Det är torrt vatten vid världens ände, konstaterade Vingklippe.

Han såg sig omkring och skakade på huvudet.

– Hur hamnade ni här?

– Vi följde efter pucken, svarade Max.

– På det viset, sa Vingklippe. Jag var ute och spanade när jag kände obalans i systemet. I nästa stund hörde jag ropet från Väktaren och skyndade mig hit.

– Är ni hungriga? frågade han.

Sida 14

Bröderna nickade och Vingklippe plockade upp två bullar ur sin pung och gav dem.

– En specialitet! sa Vingklippe. Perfekt matsäck när man är ute på långa vaktpass. Det kallas för Trilodur och är gjort på grunkitra, snuktamel, slokrönnfrukt, grönmalt, surstalk, brunmull, rumpsitra, citronbanan, gaffelkanel, ritspröl, femkaksört och önskedrömslöv.

Både Max och Måns rynkade på näsan men tog försiktigt var sin tugga. Först smakade det inget alls, men så hände något.

– Godis blandat med pannkakor och glass! sa Måns.

– Choklad! utbrast Max. Den godaste jag någonsin ätit!

Vingklippe log och sa:

– När systemet är i balans smakar brödet sagolikt. När man ätit tillräckligt tappar det all smak.

– Och när det är obalans? frågade Max.

Han hade munnen full så det gick knappt att höra vad han sa.

– Det värsta man kan tänka sig! svarade Vingklippe och grinade illa.

Brödet mättade snabbt och de hade inte ätit mer än en halv bulle var när smaken försvann. De la resten i lådan på Gamle Sparken och så gav de sig av.