Sidor

Kapitel 6 – Fröken Olycklig och Herr Förtvivlad

Kapitel 6: Fröken Olycklig och Herr Förtvivlad – Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 15

Det dröjde inte länge förrän det blev ljusare igen. Isens skimmer kom tillbaka, strax var himlen full av stjärnor och två månar spred sitt bleka ljus. Vingklippe flög högt och spanade. Då och då sjönk han ner mot isen och ropade något till Max och Måns, för att sedan stiga uppåt igen och fortsätta speja. Bröderna kämpade på, fyllda av energin från brödet.

– Vart tog han vägen? frågade Måns.

Han tittade upp mot himlen men kunde inte se Vingklippe någonstans.

– Han kommer säkert tillbaka strax, svarade Max.

Plötsligt stannade Max och hyschade.

– Hörde du? viskade han.

Isen knarrade och vinden blåste lätt, men något bröt av – ljudet av skridskoskär och sång. En bit bort kom en kvinna i vit klänning åkande. På huvudet hade hon ett diadem täckt med stenar som gnistrade i månljuset. Hon var blek och ögonen var rödgråtna. Med hes stämma nynnade hon en sorglig melodi och i famnen bar hon en stor bukett vissna blommor.

Hon fick syn på bröderna och skrek till, gjorde ett jättelikt hopp rakt upp i luften, utförde en fantastisk piruett och landade vimmelkantig precis framför dem. Hon tappade balansen och satte sig pladask på ändan, samtidigt som hon tittade storögt på bröderna.

– Hej, sa Måns.

– Hej, sa kvinnan.

– Vad heter du?

– Fröken Olycklig.

– Är du en prinsessa? frågade Måns.

– Nej, jag är bara fruktansvärt ledsen och förtvivlad.

– Varför det? undrade Måns.

– Jag ska gifta mig, men min älskade har försvunnit och jag kan inte hitta honom.

Sida 16

Hon torkade bort en tår från kinden. Det kom genast en ny.

– Jag har letat och letat, men han finns ingenstans.

Fröken Olycklig tystnade, men så sken hon upp.

– Ni kanske har sett honom? En lång, stilig man i svart frack!

Hon såg förväntansfullt på dem.

– Den enda vi träffat är Vingklippe, sa Max.

Fröken Olyckligs ansikte förvreds i en förtvivlad grimas och hon fick en ny gråtattack.

– Vad ska jag ta mig till? Jag kan inte leva utan honom! Vi var så lyckliga och skulle leva tillsammans resten av livet.

– Vi kan hjälpa dig att leta, sa Måns.

– Vill ni det? snyftade Fröken Olycklig. Vad snällt!

Hon tystnade, tänkte efter och fortsatte:

– Jag undrar om vi letar på rätt ställe. Han kan inte åka skridskor. Och så är han rädd för vatten!

En dov röst avbröt hennes funderingar. Det lät som om någon försökte tala inifrån en burk fylld med vatten. De såg sig omkring. Under isen glimmade något till. Fröken Olycklig hasade fram på knä och bankade i isen.

– Det är han! ropade hon. Det är min älskling!

En svart skepnad rörde sig under isen och konturerna av ett mansansikte trädde fram – ett ansikte lika blekt som Fröken Olyckligs.

Ögonen var uppspärrade på ett onaturligt sätt. Mannen bankade förtvivlat sina knutna nävar mot den mur som skiljde honom från hans fästmö, men isen gav sig inte en tum. Det svarta håret fladdrade i vattnet när han uppgivet skakade på huvudet. Han drog handen genom håret för att det skulle lägga sig bakåt, men vattnet ville annorlunda och håret fladdrade genast som sjögräs igen.

– Vad gör du där nere? skrek Fröken Olycklig helt utom sig.

Hon klev upp och åkte några varv i åtta innan hon gjorde en piruett för att med skridskospetsen borra sig genom isen. Det blev knappt ett märke. Hon vände sig till Max och Måns.

– Ni måste hjälpa mig!

Bröderna nickade och Max sa:

Sida 17

– Men hur?

– Det är tyvärr omöjligt, sa en röst uppifrån.

Vingklippe var tillbaka.

– Hej, Fröken Olycklig, sa han.

– Känner vi varandra? snyftade Fröken Olycklig.

– Vi stöter på varandra då och då, sa Vingklippe.

Fröken Olycklig skakade på huvudet.

– Jag tror inte vi har träffats förut.

Vingklippe log ett sorgset leende.

– Du har glömt det. Jag ser att du har hittat din fästman Herr Förtvivlad igen.

– Ja, nu har jag äntligen hittat honom, sa Fröken Olycklig. Nu ska allt bli bra. Bara vi får upp honom.

Dunkandet hördes igen. Herr Förtvivlad gjorde allt för att slå sönder isen, men det var dömt att misslyckas. Max och Måns tittade undrande på Vingklippe som ryckte på axlarna.

– Det är en tragisk historia. Fröken Olycklig och Herr Förtvivlad var det lyckligaste paret man kan tänka sig. Bröllopet var storslaget. Utanför kyrkan stod en enorm folksamling och hoppades på att få en skymt av paret. Men Den Elake förbannade deras kärlek innan de hunnit säga ja till varandra och tvingade dem ut hit. Sedan den dagen har Fröken Olycklig åkt omkring och letat efter sin älskade. När de finner varandra skriker de ut sin sorg och längtan, men så länge förbannelsen varar kan de inte återförenas. Jag vet inte hur det är med Herr Förtvivlad, men Fröken Olycklig glömmer ständigt bort att hon funnit sin älskade, och hennes liv består av ett ständigt sökande och sörjande. När jag träffar henne försöker jag trösta, men det har hon glömt så fort jag är utom synhåll.

– Men hur kan Herr Förtvivlad andas under isen? undrade Max.

– Det kan han inte, och behöver inte heller eftersom han är död.

– Är han?

– Tyvärr, om förbannelsen släpper kan de få frid. Men det har gått för lång tid för att de ska få leva sina liv.

De lämnade det olycksaliga paret åt sitt öde och på avstånd såg de Fröken Olycklig hoppa högt upp i luften för att i djup förtvivlan utföra en av sina fantastiska piruetter.

Sida 18

De åt upp resten av brödet. Max hade munnen full av plättar med sylt och grädde, för att i nästa stund smaka den ljuvligaste pizza han någonsin ätit. Måns fick mammas köttbullar med gräddsås, potatis och lingonsylt, som förvandlades till nygräddade smörvåfflor med massor av socker på.

Plötsligt dök det upp en ohygglig smak mitt i det sagolika, men innan de hunnit spotta ut var den borta. Vingklippe tänkte på annat och frågade:

– Orkar ni fortsätta ett tag till? I så fall tar jag en sista spaningsrunda innan vi stannar för natten.

Bröderna nickade.

– Jag är strax tillbaka, sa Vingklippe, och i nästa ögonblick var han uppslukad av mörkret.