Kapitel 12 - En ny tand

Kapitel 12: En ny tand – Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 50

Elden brann i den öppna spisen i stugan och Vingklippe erbjöd Max och Måns sitt specialbröd, men bröderna var för trötta för att äta, slängde sig på en hög med hö och somnade omedelbart.

Jack Förevigt Den Tredje mumlade irriterat att han fått nog av att försöka sova, ställde ett vedträ på högkant och satte sig på det, sedan stirrade han in i elden, petade lite förstrött med eldgaffeln och la på mer ved när det behövdes.

Vingklippe kunde inte sova inomhus och flög upp på taket där han somnade lutad mot den varma skorstenen. Lugnet lägrade sig och det enda störande ljud som hördes på hela natten var när Jack några timmar senare somnade där han satt och föll i golvet med en duns. Han sov djupt och förblev liggande.

Vingklippe vaknade av att han frös, skorstenen höll visst på att kallna. Två av de fem solarna var på väg upp över trädtopparna, han ruskade på sig och sa högt trots att ingen lyssnade:

– Den blå och den röda solen. En dag utan bekymmer tack!

Hoppas kan man ju alltid. Han flög ner från taket och tittade in i stugan. Max och Måns sov. Jack låg stel som en pinne på golvet.

– Jack! väste han. Sover du?

Vampyren rörde lite på sig, men vaknade inte. Vingklippe log, sträckte ut vingarna och flög upp i den friska morgonluften.

I samma stund som den gröna solen påbörjade dagens färd över himlen slog Jack För Evigt Den Tredje upp ögonen. Han pustade lättad ut. Det var alltså ingen dröm. Han var fri! Han insåg att han låg på golvet och satte sig upp. Det knakade i rygg och leder.

Efter en hel del möda stod han på benen och började dagen med att få fyr på brasan, sedan satte han igång att laga frukost till Max och Måns. Han kokade upp en bytta vatten och slängde i ett par nävar havregryn som fanns i ett skåp. Runt stugknuten hittade han lite bär.

Plötsligt utbröt ett hemskt oväsen och Max satte sig yrvaket upp och såg sig förvirrat omkring. Han knuffade till Måns som fortfarande sov.

Sida 51

– God morgon sömntutor! sa Jack.

Bröderna tittade på Jack och kände instinktivt på sina halsar.

– Var inte oroliga, sa Jack. Jag har lovat!

Bröderna andades ut och noterade att vampyren var på bättre humör än kvällen innan.

– Vad är det som låter? frågade Max.

– Ingen aning, sa Jack och fortsatte glad i hågen:

– Och det tycker jag vi struntar i till efter frukost!

Han tog fram ett par tallrikar och slevade på rikligt med gröt. Bröderna grimaserade men satte sig till bords. Det var inte precis mammas mat, men med bär på tömde de faten.

– Det där gillade ni visst, sa Jack belåtet.

Utanför ökade oljudet i styrka och han fortsatte:

– Då är det dags att undersöka vad det är som låter.

En bit bort låg ett skjul de inte lagt märke till förut. Över ingången satt en skylt med texten: “Hovslagare – Smed – Tandläkare”.

Dörren var öppen och inne i dunklet hamrade en slägga mot ett städ, oväsendet var förklarat. En ugnslucka öppnades och ljusskenet från elden avslöjade en storväxt varelse. Ett rep löpte från varelsens hals och in i mörkret. Över näsan satt ett ensamt stort öga och på huvudet vajade en luva rytmiskt fram och tillbaka. För varje slag med släggan stönade varelsen till.

Jack harklade sig och sa:

– Hallå där!

Varelsen stelnade till men fortsatte sitt arbete. Istället rörde det sig i repets andra ände och en svag stämma hördes tala mellan släggans slag.

– Ni har vaknat!

Till varelsen sa rösten:

– Du kan sluta. Det är fullbordat. Låt det svalna.

Hamrandet upphörde.

– Lyft fram mig! sa rösten.

Varelsen gick in i dunklet och kom tillbaka med en gammal gumma i sina armar. Repet gick som en navelsträng från bröstet på gumman och in i varelsens nacke. Hennes ögon var slutna och benen hängde slappa.

Sida 52

– Jag är svag, sa gumman. Vi har arbetat hårt på uppgiften och Kråp, hon pekade på varelsen, har behövt all min kraft.

Hon tog ett ansträngt andetag.

– Men nu är det nästan klart. Bara slutfasen återstår.

Gumman pekade på Max.

– Kom får vi titta på dig!

Max tvekade. Gumman fortsatte:

– Vi måste bedöma storleken.

– Hm, sa Jack fundersamt.

Han funderade ett par sekunder, kom fram till att det inte var någon fara och sa:

– Vi är strax bakom dig.

Max gick fram till gumman som befallde:

– Öppna munnen!

Max gapade.

– Ser du? frågade gumman.

– Uh–hu, sa Kråp.

– Låt mig känna.

Gumman tog ett fast grepp om Max nacke och undersökte hans framtänder.

– Precis som det är sagt, konstaterade hon.

– Uh–hu, sa Kråp.

– Det här kommer gå fort, sa gumman, och släppte taget om Max som vacklade bakåt och fångades upp av Jack.

– Vad ska det här föreställa? sa vampyren barskt.

Gumman vinkade dem till sig.

– Kom!

Kråp backade in i skjulet och de följde tveksamt efter.

– Här!

Gumman pekade på en metallbit – stor som bladet på en spade och tjock som en tegelsten. Den var sotig och glödde fortfarande svagt av hetta.

– Sätt ner mig på golvet, befallde hon Kråp.

Sida 53

Gumman spottade på metallbiten som fräste till. Hon tog en näve löv och gräs och gned den sakta. Löven krullade sig av värmen och det luktade bränt. Sotet försvann och en glänsande, gnistrande grön färg blev synlig.

– Grönt guld! utbrast hon. Det är mycket sällsynt och det hårdaste material som finns. Det tog sju år för femton gruvuvar att få fram det.

Hon fortsatte:

– Profetian beskriver ett människobarn som saknar en framtand.

Max kände på gluggen med tungan. Tanden hade inte varit lös men ändå lossnat när han borstade tänderna. Han mindes hur han tänkt berätta för mamma vad som hänt, men att hon sovit och att han då fått syn på Krabbesnack som stod och staplade julklappar hemma i vardagsrummet. Det kändes som evighet sedan. Han stoppade handen i fickan. Jodå, tanden låg kvar där han lagt den.

– För att dölja gluggen har vi skapat en tand, sa gumman.

– Menar du att metallbiten är en tand? frågade Max häpet.

Gumman nickade och Kråp grymtade.

– Den är ju större än ett huvud, sa Måns.

Gumman log nöjt och sa:

– Men nu vet vi rätta storleken.

Kråp lyfte upp metallstycket och la in det i elden. Gumman öppnade en burk och slängde innehållet i lågorna. Hon räknade från fem ner till noll och mumlade en ramsa. Ett poff hördes, blå gnistor slog ut och ett moln av rök spred sig i rummet.

När röken skingrats skrapade varelsen innehållet ur ugnen, lät det falla ner i en stor sil och skakade om. Gumman stack ner ena handen och rotade runt.

– Här är den!

Hon höll fram ett litet föremål mellan tummen och pekfingret.

– Sätt dig där borta! befallde gumman.

Max var för paff för att protestera och gick och satte sig i stolen som mest liknade ett tortyrredskap. Måns tog hans hand. Gumman tog tanden, stoppade in den i gluggen och vred till. Kråp höll fram en gammal spegel. Max grimaserade och den gröna tanden lyste tillbaka mot honom.

Sida 54

Kråp tog fram en burk och en pensel och gumman målade tanden vit. När hon var färdig sa hon:

– Så där, uppdraget är utfört och allt är som det ska!

Det höll inte Max med om, för munnen värkte och han och lillebror var långt hemifrån. Han hade en grön tand i munnen, en profetia påstod att de skulle rädda den här världen och deras resesällskap var en gammal vampyr. Så en sak var han helt säker på – inget var som det skulle!

Gumman och Kråp följde dem till dörren. Gumman önskade dem lycka till och sedan bar Kråp henne tillbaka in i dunklet. Max, Måns och Jack lämnade verkstaden och promenerade tysta tillbaka mot stugan. Var och en försökte på egen hand förstå vad som hänt.

Varför hade de inte protesterat när gumman och Kråp satte in den konstgjorda tanden i Max glugg? Berättade verkligen profetian om ett barn som saknar en framtand? Och varför slösa med det sällsynta gröna guldet på en ny tand till Max?

Frågorna var många, men några svar hade de inte.

När de kom fram till stugan satt Vingklippe och väntade på dem, även han var tyst och verkade bekymrad.

Resten av dagen gick utan att något speciellt hände. Max hade tandvärk och höll sig för sig själv. Jack satt med benen i kors med ryggen mot ett träd och såg ut att sova med öppna ögon. Måns hade fullt upp med att jaga fjärilar, han hade aldrig sett så många olika sorter förut. Han undrade vad de hette och frågade Vingklippe, som svarade så gott han kunde trots att han hade annat att tänka på.

När skymningen föll samlade Vingklippe dem omkring sig och sa allvarligt:

– Jag har något mycket viktigt att berätta.