Kapitel 15 - Tårtgläntan

Kapitel 15: Tårtgläntan. Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 59

De gick längs med vägkanten, beredda att när som helst kasta sig in bland träden för att undgå upptäckt. Jack gick först och sjöng en visa för att liva upp stämningen:


Jag är en gammal blodsugare jag, ha ha!
Jag gillar att suga blod varenda dag, hå hå!
Om jag inget blod får, haha!
Fäller jag en tår, hå hå!

Visan hade inte avsedd effekt.

– Kan du sluta, bad Max.

– Gillar du inte min sångröst? undrade Jack.

– Det är inte det men… började Max.

Jack avbröt honom:

– Aha, jag förstår, du tycker inte om melodin!

– Det är inte melodin det är fel på utan texten! utbrast Max upprört.

Jack såg förvånat på Max, men så föll polletten ner och han ryckte på axlarna och sa:

– Nåja, det är väl bäst att vi är så tysta som möjligt.

Under tiden hade Måns stannat.

– Titta! sa han och pekade mot ett träd en bit bort.

På trädet satt en gammal affisch, ena hörnet hade lossnat och hängde ner så att innehållet doldes. Jack gick fram till trädet och lyfte försiktigt upp hörnet.

Max och Måns ryste av obehag över vad de fick se, för från affischen blängde Storfule ilsket tillbaka på dem.

Trollet stod på en liten pall mitt i en cirkusmanege och balanserade på ett ben. Bredvid stod en gorillaliknande varelse vars ena öga var täckt med en svart lapp. Ur mungipan stack stumpen på en tjock cigarr ut och i sin högra hand höll gorillan en piska som han svingade mot Storfule.

Runt manegen tornade fullsatta läktare upp sig.

Sida 60

Plötsligt ven piskan genom luften och Storfule ryckte till. Publiken ställde sig upp och applåderade och ett hemskt oväsen utbröt. Detta blev för mycket för Jack som tappade taget om hörnet.

När han åter lyfte det var allt stilla och kvar fanns endast en teckning. Det rådde dock inget tvivel om att det var Storfule som var avbildad.

Överst på affischen stod med stora snirklade bokstäver:

CIRKUS UNDERJORD

presenterar stolt

Det rasande trollet

STORFULE

I natt sju minuter över tolv!

– Cirkus Underjord, sa Jack, med darrande röst.

– Känner du till den? undrade Max.

– Ja, svarade Jack och svalde hårt.

– Har du varit där? undrade Måns.

– Nej, men jag har hört rykten.

Jack tystnade.

– Vad då för rykten? undrade Max.

Jack svarade inte.

– Då kan vi gå på cirkus i natt! sa Måns glatt.

Jack ryckte till.

– Aldrig i livet! Det är inte bara de som visas upp som är otäcka. Publiken är ännu värre! För att inte tala om personalen…

Jack tystnade, mumlade för sig själv och utbrast sedan:

– Cirkusdirektören vågar jag knappt tänka på! Jag ryser vid blotta tanken.

Max slog armarna om sig själv och stirrade tomt ner i marken.

– Jag vill inte träffa Storfule igen.

Jack släppte häpet hörnet för andra gången. Planschen förvandlades till bark, lossnade och föll till marken. Nu var det Jacks tur att ställa frågorna:

– Vad sa du? Har du inte lust att träffa Storfule igen?

Bröderna hade inte talat om vad de varit med om innan de hjälpte Jack upp ur kistan och Jack hade inte frågat, men nu ville han veta allt.

Sida 61

De fortsatte vandringen samtidigt som Max och Måns berättade om sina äventyr. När de var klara en stund senare, utbrast Jack:

– Det var ingen dålig historia! Och där låg jag i min kista och väntade på att något skulle hända.

Ett dovt muller hördes från Jacks mage och han såg sig omkring.

– Jag behöver mat! En råtta eller lite blandade skalbaggar skulle sitta fint. Och ni är väl också hungriga kan jag tänka mig.

Bröderna nickade.

Ur ett busksnår en bit bort stack det upp en pinne med en bräda fäst i toppen. När de kom fram till snåret och böjde undan grenarna såg de att det var en skylt som pekade rakt in i skogen. Tårtgläntan stod det inristat med kantiga bokstäver.

– Tårta, sa Måns och slickade sig om munnen.

Hans fantasi skenade i väg.

– Men det finns ju ingen väg, sa Max.

Jack tog ett steg in över det lilla diket som skiljde skogen från vägen och vips rätade träd och buskar på sina sneda ryggar och en liten stig blev synlig.

– Aha! utbrast Jack och vinkade på bröderna.

Max och Måns klev över diket och så gick de på rad in i skogen.

Efter femtio meter kom de fram till en glänta. Jack vände sig om och torkade samtidigt bort en rännil blod i ena mungipan.

– Ursäkta, sa han. En fladdermus flög mer eller mindre rakt in i munnen på mig.

Han satte ena handen för munnen och rapade.

– Tack ska du ha kusin. Det var precis vad jag behövde!

Max och Måns hörde inte på. De stod som förstenade och stirrade ut i gläntan där tårtor växte som svampar ur marken.

De tog några steg och kände hur det krasade under fötterna, marken var täckt av maräng. Överallt stod buskar som bågnade av tyngden av feta semlor som växte i klasar på dem. Måns sprang fram, ryckte åt sig en och började äta. Där semlan suttit växte genast två nya fram.

I ena hörnet av gläntan fanns en liten damm. Max stack fingret i den, stoppade sedan fingret i munnen och fick smaka den ljuvligaste chokladsås. På ytan av dammen guppade marshmallows som sovande ankor.

Sida 62

– O, heliga åsnemoder! utbrast Jack som var säker på att detta överflöd skulle bringa olycka över dem.

Han satte sig på en stubbe som försvann så fort att han hamnade pladask på marken. En jättelik gräddbulle hade mosats av hans tyngd. Han reste sig och försökte borsta bort kladdet men det gjorde bara saken värre.

Brödernas lycka varade inte länge.

– Jag är mätt, sa Max buttert.

– Jag har ont i magen, sa Måns och suckade.

Måns hade grädde i hela ansiktet och Max hade lyckats få smält choklad i håret.

Trots att de ätit så mycket de orkade kunde man inte se att de varit där. Gläntan var överfull av godsaker och här och där kunde de till och med se tårtsorter som inte funnits nyss. De vilade ut en stund och tog sig sedan med tunga steg tillbaka till vägen för att fortsätta färden.