Kapitel 18 - Slå hjärta slå

Kapitel 18: Slå hjärta slå. Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 71

Månarna lyste upp vägen. Skogen höll på att tappa greppet om landskapet och små fält täckta av dimma blev en allt vanligare syn. Överallt satt planscher som gjorde reklam för Cirkus Underjord. Efter en stund kom de fram till en backe som var så lång att de inte såg slutet på den.

– Var ligger den där cirkusen egentligen? undrade Max och kämpade på upp för backen.

– Ingen aning, svarade Jack som kom ikapp bakifrån.

Han stannade för att hämta andan. Måns knatade på utan större ansträngning.

– Vart är vi på väg egentligen? frågade han.

– Den som det visste, svarade Jack.

De fortsatte under tystnad, var och en i sina egna funderingar.

Vem var Den Elake? Vad sa egentligen profetian? Var höll Vingklippe hus?

Funderingarna avbröts av en lång ringsignal. De tittade på varandra och ryckte på axlarna, allt vanare vid att inte förstå vad som hände i den här världen. De nådde backkrönet och pustade ut.

– Vad är det där? undrade Max mellan andetagen.

Han pekade på ett bylte som låg mitt på vägen en bit bort.

– Bra fråga, svarade Jack.

När de närmade sig såg de att det var en gammal man som låg orörlig mitt på vägen. Ögonen var slutna och han hade ena handen innanför kavajen. Det såg ut som om han sträckte sig efter något.

Ringsignalen ljöd igen. Den här gången var den kortare och det skakade till innanför kavajen på mannen. Max gick fram och la fingrarna på mannens hals.

– Lever han? undrade Måns.

– Jag känner ingen puls, sa Max.

Han böjde sig fram, stack in handen under kavajen och fiskade upp en klocka från vilken en kedja ringlade sig runt halsen på mannen.

Sida 72

– Det står något på baksidan, sa han och läste högt:

Var snäll och dra upp mig. Om det inte hjälper, skaka och gnid mig. Fungerar inte det heller – gör likadant med min herre!

– Ska vi? undrade Max när han läst färdigt.

– Sätt igång! sa Jack.

Max vred upp klockan så långt det gick men inget hände.

– Jag får prova, sa Måns.

Han skakade och gned klockan utan resultat.

– Hm, sa Jack. “Gör likadant med min herre”. Vad kan det betyda?

De fick upp mannen i sittande ställning. Jack nöp honom i näsan som först blev vit men snabbt fick tillbaka färgen igen.

– Han är varm, sa Jack förvånat.

Plötsligt ryckte mannen till. De tappade greppet om honom och han föll i backen och blev liggande. De drog på nytt upp honom i sittande ställning, gned hans öron, smällde honom lätt på kinderna och bankade honom i bröstet.

Kadunk!

Ett hjärtslag! Mannen fick färg på kinderna och sekundvisarna på klockan tickade ljudligt ett par steg.

Kadunk!

Mannens bröst buktade ut och drog ihop sig av kraften i hjärtslaget och rätt var det var slog han upp ögonen. Näsan var nu illröd och ögonen tårades. Så öppnade han munnen och sa:

– Vatten! Snälla!

Hans var så torr i munnen att han knappt fick fram orden.

– Åh, vilken huvudvärk, kraxade han.

Jack fiskade fram en flaska vatten ur sin rock, skruvade av korken och räckte över den. Mannen drack girigt, fick vatten i fel strupe och började hosta. Pulsen steg sakta och varje hjärtslag fick honom att rycka till.

Sida 73

När han hostat färdigt sa han:

– Tack ska ni ha mina vänner! Vad snällt av er att väcka gamle Herr Hjärta.

Han torkade sig om munnen, gned sina tinningar och mumlade för sig själv:

– Hur länge kan jag ha legat här?

Han skakade uppgivet på huvudet.

– Ni förstår, jag var på väg för att hälsa på min syster och gratulera hennes döttrar på födelsedagen.

Herr Hjärta tystnade och drog upp ett skrynkligt paket ur ena fickan. Han vecklade upp pappret. I det låg fem fantastiskt vackra broscher. De var alla lite olika till formen, men att de föreställde små hjärtan var det ingen tvekan om.

– Jag var rädd att någon stulit dem.

Herr Hjärta suckade.

– Den här förbaskade backen tar alltid kål på mig. Men det förstår väl ni som precis tagit er upp för den?

– Jag tyckte inte det var så jobbigt, sa Måns.

– Inte? Mitt hjärta försöker alltid bulta sig ut ur bröstet här. Oturligt nog hade jag glömt dra upp klockan.

Herr Hjärta tystnade och gned sig i pannan. Han betraktade bekymrat mossan han fick i handen.

– Jag har visst missat födelsedagskalaset med råge. Nu blir de inte glada på gamle morbror Hjärta.

– Du ska se att dom förlåter dig när du berättar vad som hänt, sa Max vänligt.

– Kanske det, sa Herr Hjärta fundersamt. Men jag måste sluta upp att dö på det här viset. Massor av tid går till spillo till ingen nytta.

Han reste sig mödosamt upp, plirade mot dem och frågade:

– Hur ska jag kunna tacka er? Har ni kanske lust att följa med till min syster och dricka en kopp te?

Han gick bort till vägkanten och plockade upp sin hatt, borstade noggrant av den och satte den på huvudet.

– Vad säger ni? undrade han.

Max, Måns och Jack tittade på varandra med frågande miner och nickade sedan i samförstånd.

– Det vore trevligt! sa Jack.

– Vad bra, sa Herr Hjärta nöjt. Låt oss genast komma iväg! Tillräckligt med tid har gått förlorad.

Herr Hjärta använde en promenadkäpp som stöd när han gick. Då och då slog hans hjärta ett extra kraftigt slag vilket fick honom att rycka till så att hatten nästan föll av huvudet. Max, Måns och Jack gick bakom och var beredda på att när som helst ta emot Herr Hjärta ifall han skulle falla.