Kapitel 7 - Trollen

Kapitel 7: Trollen – Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sagan finns också som ebok.

Sida 19

På långt håll såg det ut som om ett ensamt stearinljus stod och fladdrade mitt ute på isen. På nära håll var det inget annat än en jättelik brasa. Vingklippe cirkulerade på hög höjd och spanade neråt, men mörkret runt elden var kompakt och det var omöjligt att upptäcka om någon, eller något, befann sig där. För att se bättre sjönk han en bit närmare marken, luften blev varmare och det kändes riktigt behagligt.

Plötsligt slungades Vingklippe bakåt av en väldig kraft, det svartnade för ögonen och han störtade. Han slog i isen med en duns, men tack vare den tjocka fjäderskruden klarade han sig hel och hållen.

När Vingklippe omtöcknad slog upp ögonen var det ingen vacker syn som mötte honom – troll åt alla håll och kanter!

– Ho, ho, ho, såg ni!? sa det troll som stod lutat över Vingklippe.

– Vilket träff!

– Bra gjort, Lilloke!

– Tack Långloke, sa trollet stolt.

Det grymtades och utstöttes uppskattande läten.

– Hur kunde jag vara så dum, utbrast ett av trollen och slog sig själv i ansiktet.

– Nu får du hålla käften Ångerspasme! Jag står inte ut med ditt klagande en sekund till!

– Förlåt Storfule, jag kan inte hjälpa det. Det är som hicka, det bara fortsätter och fortsätter.

– Då får du för den vanhedrade trollmoderns skull ställa dig på huvudet och dricka ett glas vatten!

– Men det har jag ju redan…

Trollet som hette Storfule, avbröt Ångerspasme genom att ryta:

– Se så, sätt fart!

Ångerspasme ställde sig på huvudet, kom på att han inte hade något vatten och skulle just säga det, när han fick ett nytt utbrott:

– Hur kunde jag vara så dum?

Han tappade balansen och föll med ett brak rakt in i brasan, kom snabbt på fötter, men för sent, det hade tagit eld i pälsen.

– Hjälp! skrek han. Jag brinner! Släck mig!

Lukten av bränd trollpäls stack i Vingklippes näsborrar.

Sida 20

– Låt honom hållas, sa Storfule vresigt, och hötte med ena näven i luften. Det kanske får honom att bli av med sin förbannade ovana.

Ångerspasme sprang iväg, slängde sig på isen och rullade runt. Pälsen slocknade och han blev liggande.

– Öh, är han död? undrade ett av trollen samtidigt som det gäspade stort.

– Nä du, Tröttgäspe, sa Storfule, han lever, och snart får vi höra hans eviga tjat igen. Det går mig på nerverna!

– Tur att han inte dog i alla fall, sa Tröttgäspe, och gäspade ännu större.

– Eller synd, sa ett annat troll. Lite grillat trollkött är aldrig fel. Jag är så fruktansvärt hungrig.

– Nu får du ge dig Matvrake! sa Storfule. Du satte nyss i dig en rå ren för tusan gubbar.

– Det var ju fler timmar sedan, sa Matvrake. Hör du inte?

Han pekade på magen. Det lät som tomma burkar skramlade runt där inne.

– Det låter verkligen hemskt, sa Tröttgäspe. Men snart blir det stekt fågel!

– Mums, sa Matvrake, och slickade sig om munnen. Det ska bli gott!

– Den här gången ger du sjutton i att glufsa i dig allt själv, sa Storfule. Då blir du själv vår nästa måltid.

Matvrake slokade med öronen.

– Innan vi äter upp fågelskrället ska vi pressa ur honom allt han vet, sa ett av trollen och stack fram sin jättelika näsa och sniffade på Vingklippe.

– Jag känner på mig att det är något skumt i görningen.

– Bra tänkt Stornäsa! sa Storfule. Vi lättar upp stämningen med lite tortyr. Jag behöver roa mig!

Under tiden hade Lilloke och Långloke bundit Vingklippe som förbannade sin oförsiktighet. Max och Måns skulle komma åkandes när som helst och han kunde inget göra för att varna dem.

Han tittade på trollen ett efter ett. Det som träffat honom med vedträet och kallades Lilloke var minst, cirka två och tjugo. Långloke var längst, säkert tre och en halv meter i strumplästen. Fast några strumpor hade inte trollen. De gick utan skor och hade stora gula kloliknande naglar på alla fjorton tår. De övriga trollen var runt två och en halv meter långa, förutom Storfule som var något längre.

Sida 21

– Vad ska vi göra med honom, undrade Långloke.

– Jag tycker vi ger honom en omgång med den glödgade kättingen, sa Matvrake. Då blir köttet mört och fint.

– Förmodligen blir det dökött också, sa Stornäsa. Om vi ska få veta något måste vi hålla honom vid liv.

– Äh, sa Matvrake, vad kan han veta?

Nu var Vingklippe trött på deras tjafs.

– Ni var de dummaste och fulaste troll jag någonsin sett!

– Öh, tack! sa Långloke.

För detta svar fick han en örfil av Storfule.

– Säg inte tack när han hånar oss.

– Äh, lägg av, sa Lilloke. Du vet att han inte har förstånd för mer.

Storfule gav Lilloke en blick som kunde ha dödat. Vingklippe fortsatte:

– Ni kan tortera mig hur mycket ni vill. Inget kan bli värre än ert tjafs och jag tänker hur som helst inte berätta något.

Vingklippe sniffade i luften och tillade:

– Förutom möjligen hur man använder tvål och vatten, för det verkar inte trollmor ha lärt er.

Storfule greppade tag runt näbben på Vingklippe.

– Nu håller du mun din fågelskrämma.

Han tillade:

– Jag ska nog få dig att tala!

Vingklippe mumlade:

– Bestäm dig! Ska jag tala eller vara tyst?

Storfule höjde sin andra näve i luften och skulle just slå till när Stornäsa väste:

– Tyst! Vänta!

Han sträckte näsan i luften och sniffade.

– Jag känner lukten av…

Han tystnade och sniffade igen.

– Jag känner den värsta stank man kan tänka sig.

Han sniffade ännu en gång.

Sida 22

– Det stinker människobarn!

– Hurra! tjöt Matvrake.

Trollet tystnade tvärt när ett vedträ stacks i hans vidöppna mun. Matvrake hostade och spottade.

– Det där var elakt, fräste han.

– He, he, just det, skrattade några av trollen.

– Nu gör vi så här, sa Storfule. Sprid ut er i mörkret runt elden. När de vidriga småttingarna får syn på fjäderfäet kommer de försöka hjälpa honom. Då tar vi dem!

Storfule mös och sa, mest för sig själv:

– Det kommer att glädja Den Elake.

Han log ett elakt leende och var så nöjd att det pyste rök ur öronen på honom. Hans kumpaner såg förvånat på honom.

– Vad har Den Elake med människobarnen att skaffa? frågade Ångerspasme.

– Det har du inte med att göra, väste Storfule åt honom. Gör som jag sagt! Och försök hålla ordning på din hickande trut annars skär jag tungan av dig.

Ångerspasme dröp förnärmat av ut i mörkret med ena handen hårt tryckt mot munnen. Storfule tog fram en skitig näsduk och band den runt näbben på Vingklippe.

– Så där! Nu kan du inte varna dina vänner.

Han stirrade Vingklippe i ögonen. Vingklippe stirrade tillbaka.

– Så fort vi fångat dem ska jag ta hand om dig, det kan du vara säker på, sa trollet och smög sedan ut i mörkret.

– Det här var just snyggt, tänkte Vingklippe. Jag räddar barnen ur en knipa bara för att lura in dem i nästa.

Max och Måns fortsatte envist framåt men det gick allt långsammare. De var utmattade, Vingklippe var försvunnen och Gamle Sparken sov fortfarande. Till slut orkade inte Måns längre utan satte sig pladask på isen.

– Upp med dig! sa Max.

– Jag är för trött, gnällde Måns.

– Jag skjutsar dig, jag klarar nog en stund.

Måns satte sig på Gamle Sparken, somnade bums och höll på att glida av. Max fångade honom i kragen och drog honom på plats.

Sida 23

– Titta Måns! utbrast Max. Det lyser där framme!

Måns öppnade sina trötta ögon.

– Det är säkert Vingklippe, sa Max. Orkar du själv sista biten?

Måns hoppade av sparken och de satte fart. De var så trötta att de inte uppfattade stanken förrän de var framme.

– Uh, vad det luktar, sa Måns.

Max svalde hårt.

– Jag vet bara en sak som luktar så illa.

– Titta, ropade Måns, och pekade. Det är Vingklippe!

– Vingklippe! ropade han. Vingklippe!

Vingklippe svarade inte och när de kom närmare förstod de varför. De hörde honom utstöta otydbara ljud.

– Han är fastbunden, sa Måns med skräck i rösten.

Nu började Max ännu en gång banka på Gamle Sparken.

– Vakna Sparken! Du måste vakna!

Inget hände förutom att stanken blev värre. Plötsligt hördes små smällande ljud och någon utbrast:

– Hur kunde jag vara så dum!

Max och Måns tittade upp och fick se samma hemska syn som Vingklippe sett tidigare.

– Vad har vi här då? sa Storfule och pekade med sitt knotiga finger mot dem.

Vingklippe försökte säga något men ingen hörde vad.

Måns tog till orda:

– Jag heter Må..

– Svara inte! skrek Max och grep tag i Måns.

– Hå, hå, sa Storfule, lika envisa som Vingklippe. Nåja, det ska vi snart ändra på.

Stornäsa stack fram huvudet och sniffade på dem, Måns drämde till hans näsa med hockeyklubban.

– Aj! tjöt Stornäsa. Det där gjorde ont!

Han höjde näven för att slå tillbaka men blev hindrad av Storfule.

– Inte än min vän. Först ska vi ha frågestund.

Sida 24

Matvrake stod med munnen på vid gavel och visade upp sina ruttna tandstumpar. Ur båda mungiporna hängde tjocka strängar av saliv.

– Stäng munnen din idiot! snäste Storfule.

– Förlåt, sa Matvrake, jag kan inte hjälpa det. Jag blir så läskad av godbitarna. De luktar illa, men jag är säker på att de smakar gott.

Storfule tog loss näsduken från Vingklippes näbb.

– Nå, vad säger du nu din kyckling?

– Lämna barnen i fred! Dom är inte här för att bli trollmat.

– Så ja, sa Storfule. Den Elake har gett mig speciella order om vad jag ska göra med småglinen.

Medan Vingklippe och Storfule tjafsade försökte Max komma på ett sätt att fly. Det såg mörkt ut. Trollen var allt för många och allt för stora. Om bara Gamle Sparken kunde vakna.

Han kom att tänka på läderpungen han fått av Krabbesnack, tog den försiktigt ur fickan och snörde upp den bakom ryggen. Inuti fanns ett pulver. Han tog en nypa, förde handen framför munnen och blåste till. Pulvret spred sig genom luften.

– Vad ända in i… röt Storfule argt. Vad var det där?

– Ingenting, sa Max.

– Jag ska lära dig vad som händer när man gör ingenting utan min tillåtelse.

Storfule slängde sig fram för att göra mos av Max, men blev hindrad av fyra troll som tog tag i hans armar och ben.

– Släpp mig era idioter! Låt mig få banka vett i snorungen!

– Lugna ner dig Storfule, sa Lilloke, med vän stämma. Du sa ju att Den Elake har planer för dem.

Storfule slappnade av och trollen släppte honom.