Kapitel 9 - Stridens upplösning

Kapitel 9: Stridens upplösning – Sagan om Den Förlorade Världen av Balder Stenkneck.

Sida 30

Striden pågick för fullt. Storfule var rasande och kämpade som besatt för att göra slut på snögubbsarmén. Lilloke och Långloke arbetade i par och mosade snögubbe efter snögubbe. Plötsligt var Lilloke utom synhåll för Långloke. Utan att tänka sig för slog han till en snögubbe så att handen gick rakt igenom och träffade Lilloke som hamnat bakom. Lilloke blev ilsk som ett bi och gav sig på Långloke, som utan problem höll det mindre trollet ifrån sig. Han försökte lugna ner Lilloke:

– Förlåt hörr’u. Det var inte meningen.

– Meningen och meningen, tjöt Lilloke. Det spelar väl ingen roll! Det var klantigt! Du är en klant, en dum klant dessutom! Jag står inte ut med dig en sekund till!

Lilloke som i vanliga fall var världens snällaste vevade sina armar och försökte få in några präktiga smällar. Långloke satte ena handflata i det mindre trollets panna och höll honom ifrån sig.

– Du måste lugna ner dig. Du vet hur det slutar annars.

– Den här gången blir det annorlunda, sa Lilloke. Den här gången ska jag ge dig en rejäl omgång.

De hade för länge sedan glömt bort att de befann sig mitt i ett krig. Lilloke försökte knuffa i väg Långloke men slant på den hala isen.

– Nä, sa Långloke, nu får det vara nog.

Så ömsint han kunde slog han sin knutna näve i pannan på Lilloke.

– Aj! Så där får du inte göra.

Lilloke tittade förvånat på Långloke, snurrade ett varv och föll pladask i isen.

Så var de bara tre troll kvar.

– Förlåt lillen, sa Långloke med gråten i halsen. Du gav mig inget val.

En tår trängde fram i ögonvrån på trollet och han tog Lillokes hand och smekte den ömsint. Han visste att han skulle bli tvungen att fortsätta knocka Lilloke tills han vaknade utan att vara arg.

Så var det bara två troll kvar. 

Sida 31

Stornäsa var egentligen igen slagskämpe men han gjorde sitt bästa. Han trodde han smulat sönder ungefär tio snögubbar. Fast det kunde lika gärna vara fler, för han kunde inte räkna längre än till tio. Det kunde också vara färre, för varje gång han räknade till tio hoppade han över några siffror.

Han avskydde snögubbarna, men inte för att de försökte slå ner honom, det var bara kul med lite tumult ibland. Nej, det som retade honom var att de inte luktade något. Hur han än sniffade kunde han inte känna en enda liten doft. Han hade blivit lika överraskad som alla andra trots att det stått hundra stycken bakom ryggen på honom.

Stornäsa tyckte det var oförskämt att inte lukta. Om man inte luktade så fanns man inte resonerade han. Och att slåss mot något som inte fanns kändes idiotiskt. Fast det är klart, snöbollarna var verkliga. Han hade fått en på näsan som svullnat upp och nu var dubbelt så stor som den brukade. Den skymde sikten och luktsinnet var bedövat. Han kunde inte ens känna stanken av människobarnen.

Men vänta! Vad var det? 

Han sniffade i luften samtidigt som han smockade till en argsint snögubbe. Var det inte doften av femkaksört? Hur kunde det komma sig? Han mosade den nerslagna snögubben med foten, vände sig sedan om och följde doften.

Femkaksört, en krydda så farlig för troll, men med en underbar doft. Han leddes tillbaka till brasan. Men vad nu! Hur kunde han kända doften av femkaksört, men inte stanken av människobarn? Stornäsa skyndade på stegen.

Det var värre än han anat. Matvrake låg och sov på sidan med magen vilande mot isen. Oj, oj, oj! Tänk när Storfule får se detta, då blir det livat. Men var kom doften av femkaksört ifrån? Han vädrade i luften. Stornäsa gick fram till det sovande trollet, sniffade över hela kroppen. Plötsligt stönade Matvrake till och släppte sig. Det lät som ett mindre åskväder och Stornäsa fick sitt livs doftchock. Det var inte bara doften av femkaksört. Det var doften av femkaksört som jäst och koncentrerats i Matvrakes mage. En riktig antitrolldoft! Det blev för mycket för Stornäsa och han tuppade av.

Så var det bara ett troll kvar.

Storfule stod utmattad framför Gubben Snö och hötte med näven. Gubben Snö hade sugit i sig hela snögubbsarmén och var jättelik. Han var så stor att han med ett enda slag kunde göra mos av Storfule och avsluta striden.

Sida 32

Storfule försökte prata sig ur sin hopplösa situation.

– Det är inte rättvist. Jag tycker att vi avgör det här man mot man. Men du är ju hundra gubbar. Tänk om jag bestått av hundra troll – då hade du hade inte haft en chans!

Storfule tog några djupa andetag. Gubben Snö tog tillfället i akt.

– Nåja, jag är inte så säker på det. Men som du vill!

Gubben Snö tystnade, slöt ögonen och röt sedan med snöstormsröst:

– Snööööguuuubbaaaaar! Uppstääällniiiiing!

En våldsam stormby drog fram och höll på att svepa omkull Storfule. Hundra rännilar av snö löpte iväg över isen. Gubben Snös storlek minskade och snögubbsarmén sköt upp ur marken och ställde sig i givakt.

– Snöööögubbaaaaar! Manööööveeeer! gormade Gubben Snö.

Det rasslade till bland snögubbarna som ställde sig lite bekvämare.

Under tiden hade Storfule hämtat andan och utbrast:

– Nu du din gamla tögubbe ska jag göra slaskvatten av dig!

– Visst, sa Gubben Snö roat, kom igen du bara.

Gubben Snö satte händerna i luften, vände handflatorna uppåt och lockade på Storfule med fingrarna. Storfule gav upp ett vrål och sprang framåt samtidigt som han svingade sin spikklubba över huvudet. När han bara hade ett par steg kvar till Gubben Snö, stannade han tvärt, stirrade vilt omkring sig och spetsade öronen.

– Vad nu? väste han sammanbitet. Vad är det för oväsen? Ska jag behöva bli riktigt arg?

En av snögubbarna hade börjat nynna en melodi för sig själv. Strax föll en annan snögubbe in och sedan ännu en. Tillslut nynnade hela snögubbsarmén.

– Jag blir galen! ropade Storfule. Jag tål inte musik!

Men det var inte nog med detta för snögubbarna började sjunga.

Sida 33

För länge sen i mörka natten,
en duell där gavs på fruset vatten.
Vår sheriff stod beredd att slåss,
för att hjälpa våra hjältar loss.

Nu din gamla isbit ska du dö,
så sant ditt namn är Gubben Snö.
Sa trollet kaxigt, men fick fel,
det gick åt skogen för hans del

Storfule höll på att explodera. Han uppbådade alla sina krafter och slungade spikklubban som for in i snögubbsarmén och ställde till med en hel del oreda. Men sången tystnade inte för det:

Stor och ful med tappat humör,
kommer vårt troll och friden stör.
Det är nog dags att Gubben Snö ser till
att sagan fortsätter som vi vill

Nu hade Storfule fått nog. Han tog sats och med ett väldigt språng kom han flygande genom luften mot Gubben Snö.

– Nu ska du få! skrek han.

Kören sjöng:

Ett språng för ondskan, hur ska det gå?
Vem ska det sista slaget slå?

Gubben snö höll ut sina armar så långt han kunde och innan Storfule hann reagera var han infångad i en stor snökram. Storfule tittade förvånat på Gubben Snö som sa:

– Ta det bara lugnt. Snart är det över.

Gubben Snö sträckte fram sin isvita mun mot Storfule. Trollet försökte vända bort ansiktet men misslyckades. Gubben Snö gav Storfule en kyss rakt på munnen och släppte sedan taget.

Sida 34

Kören sjöng:

Vad är nu det här för hyss,
ska duellen sluta med kram och kyss?

Sakta men säkert spred sig en fruktansvärd kyla i Storfules kropp. Han försökte skrika med fick inte fram ett ljud, försökte röra sig men det var omöjligt. Storfule förvandlades till snö.

Duellen var över, snögubbsarmén avslutade sin sång och ropade:

– Hurra för vår sheriff Gubben Snö!

Gubben snö knådade ihop Storfule till en jättelik snöboll, sedan sa han med myndig stämma:

– Nu för vi trollet dit det hör hemma!

Gubben Snö rullade Storfule framför sig och snögubbsarmén kom efter.

Så var det inte ett enda troll kvar.

Vid det här laget var Max, Måns och Gamle Sparken långt borta. Stjärnorna och månarna vakade över dem, de hade vinden i ryggen och seglade fram på den spegelblanka isen. Då och då kom Vingklippe och rapporterade.

– Inget i sikte!

Var på Måns frågade:

– Är vi inte framme snart?

Och Vingklippe svarade:

– Snart! Snart är vi framme!

Så där höll det på i vad som kändes som en evighet.

Tillslut kom stunden de väntat på och Vingklippe ropade allt vad han kunde:

– Land i sikte!

– Va! Är det sant? utbrast Max, som inte kunde tro det.

– Var då? sa Måns trött.

– Det är inte mer än en halvtimmes färd kvar, sa Vingklippe.

– Kom igen Måns, sa Max. Vi räjsar sista biten!

– Sisten till land är en trollfjärt! tjoade Måns.

– Då är det bäst att sätta fart, sa Vingklippe och skrattade.

Sida 35

Först såg de en tunn linje, sedan konturerna av träd som växte sig allt större. Den långa färden på isen var över och framför dem tornade en skog med jättelika träd upp sig, men det var ingen inbjudande syn.

– Ska vi gå in där, frågade Måns ängsligt.

– Japp, sa Vingklippe glatt. Det finns en gammal stig här någonstans, följ bara den så kommer ni till ett hus efter ett par kilometer.

– Vad är det för hus? undrade Max.

– En övergiven stuga. Där kommer ni att sova gott.

– Följer inte du med oss? undrade Måns.

– Det är för besvärligt för mig inne i den täta skogen. Jag flyger över träden och väntar på er när ni kommer fram.

När Vingklippe såg hur ängsliga bröderna blev sa han:

– Det är ingen fara. Det här är Omtänksamma Skogen. Den leder alltid rätt så vi se snart igen.

De lämnade isen och möttes av barmark, vädret kändes mer som höst än vinter. Vingklippe flög i väg och bröderna snörade av sig skridskorna och tog på vanliga skor.

– Vad ska vi göra med Gamle Sparken? sa Max fundersamt. Han såg sig omkring och fortsatte:

– Vi blir nog tvungna att lämna kvar honom.

Sagt och gjort, de bar in Sparken en bit i skogen, ställde honom under en gran och täckte honom med kvistar, löv och mossa.

– Här får du stå och sova, sa Max.

– Hej då Gamle Sparken, sa Måns. Hoppas vi ses igen!

De såg sig omkring och möttes av träd som stod så tätt att grenarna flätats in i varandra. Det var som att ha en hög vägg utan dörr framför sig.

– Hur ska vi hitta stigen? undrade Max.

Knappt hade han sagt detta förrän två granar vek undan sina grenar, en vindpust svepte bort löv, barr och kottar från marken och en stig blev synlig.

– Wow! sa Måns och strålade med hela ansiktet.

Max var inte lika glad, han tyckte inte om att gå in i okänd skog, men hoppades att Vingklippe visste vad han talade om. Han tog sin lillebror i handen och sa:

– Kom så går vi!